Jag är ett stort fan av musik som är hybrider av olika stilar och artister jag gillar. Bästa exemplet är nog Steve N Seagulls som gör kända hårdrockslåtar till underhållande hillbilly-country. Men när jag nyligen sträckläste Kiss-biografin ”Kiss – den osminkade sanningen” av Carl Linnaeus lyssnade jag på massa av deras musik samtidigt, och i spellistorna poppade det upp ett ytterst annorlunda coverband: Reggae Kiss. Ett svenskt reggae-band som av en slump spelade in Kiss-låten ”I Stole Your Love” och la den på YouTube samma kväll.
Det gick inte lång tid förrän självaste Paul Stanley och Gene Simmons från Kiss började uppmärksamma och tala väl om det svenska fenomenet. Självklart gav detta inspiration och flera låtar spelades in, och 2018 släpptes debutalbumet Reggae Kiss. Succén fortsatte och det som började som ett skämt tog fart. 2021 släpptes andra albumet med eminenta gäster, där den kanske mest nämnvärda var Bruce Kulick (som var leadgitarrist i Kiss under större delen av 1980-och 90-talen). Ingen dålig start!
Kiss slog igenom 1973….well, inte slog igenom kanske, men släppte sin första skiva då. Sedan tog det lång tid att slå på den stora marknaden: det var inte vanligt med hårt sminkade unga män som med dundrande explosivitet, bomber, rök, blod och hårdrock chockade världen med sånger om sex. Men åren gick, medlemmarna byttes ut, smink försvann och kom tillbaka. Och fansen delades i olika läger, vilket är tydligt i dagens Facebookgrupper tillägnade Kiss. Debatten är hätsk om vilken epok som var bäst och skulden ges hit och dit, fram och tillbaka, om ditten och datten. Ofta en ytterst löjlig debatt må jag tycka, men lätt att dras med i för ett gammalt Kiss-fan som jag.
Det fräscha med Reggae Kiss är att de skiter i epokerna – precis som jag. Alla Kiss epoker är fantastiska och Reggae Kiss kör covers från hela det 50 år långa spektrumet av odödlig musik.
Låten ”War Machine” startar skivan, ett spår som var en riktigt tung Simmons-produktion i början av 1980-talet då Kiss behövde hitta tillbaka till sina hårdare rötter. Och denna version gör låten rättvisa. Den är snabb, tung och medryckande med ett ihärdigt bläckblåsriff låten igenom.
”Strutter” fortsätter, och det välkända trumintrot från 1973 års Kiss känns igen. Det är inte roligt som Steve N Seagulls musik, utan detta är bra, riktigt bra. Det är reggae för den som inte kan Kiss musik, men det är Reggae Kiss för den som kan deras musik. Låtarna ges bra respekt och de små detaljerna som varje Kiss-fan känner till i sitt favoritbands låtar är med i Reggae Kiss versioner.
Tredje låten är ”Exciter” från Kiss första osminkade skiva Lick It Up från 1983. Ett häftigt låtval enligt mig, då det inte är den mest kända från skivan. Min favoritperiod av Kiss var nog ändå första delen av 1980-talet: kanske främst för jag började lyssna då och det känns familjärt, så extra glad blev jag av låten ”Who Wants to be Lonely” från Kiss-skivan Asylum. Den har samma lågmälda, romantiska smörighet som originalet.
Det är totalt 11 spår i samma anda, och med klassikerna ”I Was Made For Loving You” och ”Heaven’s On Fire” i låtlistan, är detta inte bara underhållande, utan också ett bra album. Jag blir bara lite fundersam över titeln Love Mon (som självklart är en referens till Kiss-låten ”Love Gun” och det jamaikanska orden ”mon”) eftersom en coverversion av ”Love Gun” inte är med på skivan.
Klar rekommendation till en kväll på altanen med ett glas vitt vin i handen i sommar.
[Reggae Kiss, 16 juni]
