
Sommarens första festival för min del blir Copenhell i Köpenhamn. Det gamla industriområdet på Refshaleøen förvandlas dessa dagar enligt arrangörerna till ”hell on earth” med ”loads of entertainment, evil art, demonic hangouts and twisted metal”.
Det är en sanning med modifikation. Alla vet att hårdrocksfestivaler nu för tiden är de snällaste och lugnaste tillställningar man kan besöka. På området råder en glad och familjär stämning, folk strosar runt bland merch- och matstånden och njuter av solen när den då och då tittar fram.
De många allusionerna till helvetet, ondska och död känns mest som ett skämt, en gimmick som arrangörerna använder för att driva med sig själva och synen på hårdrockskulturen. Scenerna där artisterna framträder har döpts till Helviti, Hades, Gehenna och Pandemonium. VIP-området med presstältet där jag sitter kallas för R.I.P. En träddunge bredvid har pyntats med liemän, gravstenar och en giljotin, men man har också monterat upp hängmattor och serverar aperol spritz, så känslan är snarare sommarmys än blodisande skräck.
Även under spelningarna går det lugnt och städat till. Trashandet och headbangingens tid är över. Jag hade kunnat slå mig ner mitt i folkhopen, duka fram finporslinet och bjuda på te och småkakor utan att någon höjt på ögonbrynen.

Det stora namnet denna kväll är givetvis Guns N’ Roses. Jag har älskat detta band sedan min storebror introducerade mig för Use Your Illusion I & II för över trettio år sedan, men detta ska bli första gången jag ser dem live. Och ja, jag är väldigt medveten om att det är cirka trettio år för sent och mina förhoppningar är därmed inte jättehöga.
Dock är jag tydligen helt oförmögen att förhålla mig objektiv när bandet väl kliver på scenen, pyrotekniken smäller av och 20 000 par händer sträcks upp i luften. Guns N’ Roses är här för att bjuda på en show, skitsamma att det är med hånfulla recensioner i bagaget, diverse hälsoproblem, flyende hårfästen och en frontman vars sångröst definitivt inte håller måttet längre och ständigt befinner sig i en tidigare helt okänd tonart.
Axl Rose rusar fram och tillbaka på scenen och har fler klädbyten än Lady Gaga. Det är skinnjackor, jeansvästar och glitterkavajer, men tack och lov inga cykelbyxor eller bandanas. Slash utstrålar sedvanlig pondus i hatt och kulmage och river av det ena överelaborerade gitarrsolot efter det andra. Duff McKagan ser ut som världens lyckligaste och bäst betalda fitnessinstruktör (och sjunger ärligt talat mycket bättre än Axl nu för tiden, vilket blir extra tydligt under The Stooges-covern ”T.V. Eye” då Duff ensam får hantera mikrofonen). Dizzy briljerar vid keyboarden, inte minst under min personliga favorit ”Estranged”. Och nytillskottet och elektrovirtuosen Melissa Reese (som ser ut att spela i ett helt annat band, typ BLACKPINK) levererar soulig bakgrundssång och allmän badass-ness.
Trots att det spretar åt alla håll blir helheten ändå förvånansvärt bra, vilket kanske egentligen framför allt är tack vare bandets fantastiska låtkatalog. Själv kan jag inte låta bli att hoppa och dansa till ”Live and Let Die”, ”Mr. Brownstone”, ”You Could Be Mine” och ”Sweet Child O’ Mine”. ”Civil War” tillägnas Ukraina. ”November Rain” är ett balladmonster. I ”Knockin’ On Heaven’s Door” blir det episk allsång. Jag hade i och för sig gärna sluppit ”Absurd”, ”Hard Skool” och ”Prostitute” (eftersom jag lever i ett parallellt universum där Chinese Democracy aldrig släpptes och fortfarande har kvar drömmen om ett storverk). ”Paradise City” får avsluta showen, som då hållit på i tre timmar. Har Guns N’ Roses låtit bättre? Ja, absolut. Ångrar jag att jag såg dem? Hell no!