Av någon anledning är jag på plats redan precis när festivalen öppnar på söndagen, tredje och sista dagen på Rosendal Garden Party. Det är tydligt att det är olika klientel under de olika dagarna. Om gårdagen hade en tuffare och/eller svalare musiknördig publik är söndagen dagen för alla och medelåldern är rejält mycket högre.
Det är även antalet picknickfiltar – ibland så många att det är svårt att ta sig fram – och jag tänker medan jag känner mig uttittad av personer i vitt och fräscht, att de nog inte går på konsert så ofta, och ännu mer sällan festival. Strunt samma, bra kultur är till för alla.
Jag äter fantastisk mat från kompisarna i Santa Salsas foodtruck och upptäcker att det finns lite godare öl på (antagligen) bara ett ställe. Det sista förvånar mig lite eftersom så många föredrar att dricka just en ”Double Hipster Nipple Hoppy Amarillo Unfiltered American Indian Pale Ale” istället för vanlig bruksöl. Finns dock gott om alternativ i form av annan dryck så ingen bör ha varit missnöjd.
Eva Dahlgren
Jag har sett Eva Dahlgren en gång tidigare. Inte på en scen utan på Kungsportsbron i Göteborg när jag var på väg till tågstationen dagen efter P3-Guld för några år sen. Det var inga människor på avenyn den kvällen mer än jag, mitt sällskap, och typ 50 meter bort kom hon gåendes emot oss och det var omöjligt att inte se att det var Eva Dahlgren på en gång. Klädd helt i svart passerade hon oss som en drottning.
Desto fler människor är på plats på söndagskvällen när Eva med band går upp på scen i kvällssolen. Det är svävande och stabilt utan att bli tråkigt och hennes smått poetiska mellansnack behövs egentligen inte men stör inte heller. Det finns en tydlig politisk vibb om inkludering istället för tvärtom, vilket givetvis är bra nu när vårt land styrs av skurkar och banditer som med uppsåt har sönder allt som är bra med Sverige.
Det tänder förstås till i ”Vem tänder stjärnorna?” som ju är en av diamanterna i hennes låtskatt, och den rätt loja men intresserade publiken visar att de gillar sin och hela Sveriges Eva Dahlgren.
Thåström
Senare tätnar publiken kraftigt överallt från där scenen kan ses. Det här visste nog de flesta, att det här det blir bra, för Thåström levererar alltid för sin publik. Det kan liksom litas på. Vi kan lita på Joakim Thåström och det har vi kunnat göra i över 40 år. Rösten, låtarna, energin.
De drar igång ”Bluesen i Malmö”, som nog är en av de allra bästa låtarna på senare år, och när den och några till från Centralmassivet (2017) presenteras under kvällens spelning, uppstår trasig rockmagi. Helt ostoppbar låt med ett nästan haltande driv.
Vi får en väldigt känslosam ”Men bara om min älskade väntar” som
Thåström gjorde sin version av på 2009- års Kärlek är för dom. Sen
kommer kvällens enda Imperiet-låt, ”Kriget med mig själv”, och även om
vi säkert är många som gärna hade hört mer av hans 80- tals-Imperiet,
eller kanske till och med någon Ebba Grön-låt, känns det samtidigt
självklart att spelningen domineras av låtar från den senare delen av
katalogen.
I ”Axel Lindqvists park” ökar vemodet då konserten börjar gå mot de sista numren innan de extra. Kanske konsertens höjdpunkt och kanske Thåströms finaste text.
Andra och sista extranumret består av en låt, ”Södra korset”, och när
han sjunger raden ’Jag ska ingenstans’ tänker jag att nä det ska du som fan heller, inte härifrån, för du behövs och har gjort din bästa musik under de senaste 15 åren. Ge oss mer. We Need More!
