När jag läser Po Tidholms rapport från Rosendal Garden Party känns det uppfriskande att Clandestino finns. Festivalen som huserat i Göteborg och Bohuslän sedan 2003 är så långt man kan komma från elbilar på display och energidrycksspons. På Clandestino är det musiken, och dess kraft att förändra, som står i fokus. Oftast är det ganska få av festivalens akter jag känner till på förhand men det går ändå att lita på att det är musik som kommer att få dig att känna världen är betydligt större än rådande samhällsklimatet vill göra gällande.
På årets festival finns det flera spännande jazzbokningar. Högst slår kanske fredagens konsert med Ethio-jazzens grundare Mulatu Astatke men även det svenska supergruppen Langendorf United känns som en spännande bokning.
På den inledande torsdagskvällen var det frijazzkollektivet Irreversible Entanglements som stod för jazzinslaget på Oceanens scen.
Kvintetten från USA:s östkust går på scenen en bra bit efter utsatt tid men redan från start har de publikens uppmärksamhet. Gruppen består i grunden av en klassisk jazzsättning med trummor, bas, trumpet och saxofon men som tillägg har de också poeten Camae Ayewa som bidrar med repetitiva texter.
Det börjar minst sagt fritt med intensiv spel från alla musiker som så småningom mynnar ut i ett tight och hårt groove. Gruppen bildades under en protestmanifestation mot polisvåld och det märks att det är ett band som består av aktivister. Texterna som Camae Ayewa framför är enkla, oftast upprepas fraser många gånger, men de är också tydligt ifrågasättande av samhället vi lever i.
Medlemmarna i bandet är hemmahörande i Philadelphia, Washington DC och New York, och det hörs. De spelar i en tradition som hämtat inspiration från tegelhusen och betonggatorna i städerna längs USA:s östkust. Bland musikerna utmärker sig basisten Luke Stewart. Oavsett temperament i musiken står han som en stadig grund för de andra att bygga vidare på.
Bäst blir det när gruppen lugnar ner sig och hittar hem i ett mer tillbakalutat sound. Då känns det som att musiken öppnar upp och släpper in oss som lyssnar. Dessutom ger det mer utrymme för Camae Ayewas ord att landa. På många sätt slår de partierna minst lika hårt som de mer vildsinta ljudkaskaderna.
När musiken tystnat lämnar jag Oceanen med en känsla av tacksamhet. För hur lyxigt är det inte att ges möjligheten uppleva en av de starkast lysande stjärnorna på USA:s unga vibrerande jazzscen en torsdagskväll i Göteborg? I tjugo år har Clandestino förgyllt västkustens kulturutbud, jag hoppas att det blir minst tjugo år till.
