Under Rosendal Garden Partys andra dag spelade Fever Ray som en av huvudakterna. HYMNs Martin Sandström var på plats och rapporterar om spelningen.
Jag är egentligen lite arg på Karin Dreijer för att Honey Is Cool bara gjorde två album och några EP:s för de var helt klart ett av Sveriges bästa indierockband. Sista släppet kom första året på det här årtusendet så det är ett tag sedan. Och ännu längre sedan är det som jag ljög på Aftonbladet-chatten från gymnasiets datasal och sa att jag var Thurston Moore från Sonic Youth, då när en kunde, i och med ett skivsläpp skulle jag tro, chatta med Karin och en bandmedlem till.
Då var då och nu är nu, och det har hänt en hel del. The Knife har plöjt på sedan början av milleniet och visat olika vägar att ta sig fram innan syskonen Dreijer lade ner bandet 2014.
Under namnet Fever Ray har Karin släppt tre album och nu turneras det på årets Radical Romantics, som i mina öron toppar de två tidigare skivorna med sin underliga depp-peppiga kraft. Det slår mig att precis som vid lyssning i valfri musikspelare vet en inte om en vill fälla en tår eller le brett när Fever Ray, som är en kvintett på scen, drar igång.
Det är starkt, hårt, skört, lent och jobbigt. Allt på en gång och det märks att bandet turnerat under våren för allt sitter som en enda levande maskin av känslor. Ord som närvaro och angelägenhet kan användas och jag tycker mig märka att en stor del av publiken just är ovanligt närvarande för att vara besökare på en sommarfestival, där en lätt kan få intrycket av att en del är där minst lika mycket för att det inte längre är kallt utomhus och för att kalla drycker serveras överallt till alldeles för dyra priser.
Under “Kandy” lyssnar och tittar jag noga, och extra mycket under raderna:
“I’ve been alone forever, You show a new book to read out loud“
Jag känner igen mig både för länge sedan och nu, precis nu, när jag ser mig omkring och ler. Allt har redan hänt men det här får gärna hända igen, många gånger.
