Det var en strålande solskensdag över Göteborg när jag promenerade ut med Kungsportsavenyn på väg till Liseberg. Det är inte varje år jag besöker den berömda nöjesparken, men när de annonserade att The Offspring skulle spela på Nationaldagen blev jag nyfiken. Undrar hur de låter nuförtiden?
Jag har inte följt dem på ganska länge, men vet att sångaren Dexter Holland och gitarristen Noodles är kvar från 1990-talets glansdagar. Genombrottet kom med albumet Smash som idag ofta figurerar på listor över viktiga album i musikhistorien i allmänhet och punken i synnerhet. Jag hade en period på 1990-talet när jag drogs med i hypen kring band som Nirvana, Green Day, Pearl Jam och Offspring och när jag lyssnar på dem idag upplever jag låtarna som lika drivna som de var då. Men, som sagt, hur låter det live 2023, nästan 25 år sedan jag såg dem senast? Jag minns inte så mycket från den spelningen, som också ägde rum på Liseberg, men minns att det var sjukt mycket folk och att jag var nöjd när jag gick därifrån.
De fem musikerna, med Dexter Holland och Noodles i spetsen, gick på scen klockan åtta och inledde starkt med “Come Out and Play”, men det lyfte inte riktigt i början. Det var först när “Staring at the Sun” spelades som fjärde låt som det tog tag i mig ordentligt. Men därefter tappade konserten tempo på grund av flera långa mellansnack.
Styrkan med punkkonserter är, som jag ser det, intensiteten och tempot och det var lite si och så med det denna ljusa sommarkväll. Det kulminerade när Noodles började spela 40-sekundersversioner av kända Metal-låtar som till exempel Black Sabbaths “Iron Man” och Iron Maidens”The Trooper”.
Men därefter vände det när den klassiska Ramones-covern “Blitzkrieg Bop” revs av och, trots fortsatta långa mellansnack, lyfte det ordentligt när några av deras bästa låtar spelades. Låttrion “(Can’t Get My) Head Around You”, “Pretty Fly (For a White Guy)” och “The Kids Aren’t Alright” avslutade konserten och publiken jublade. Det blev extranummer i form av “You’re Gonna Go Far, Kid” och “Self Esteem” vilket var en klockren avslutning på konserten och stora delar av den stora publiken på Liseberg gungade härligt.
Jag lämnade Liseberg med ett leende och vid Korsvägen sjöng en koltrast sitt vackraste. Det är något särskilt med fina junikvällar i Sverige och jag nynnade på orden chances thrown, nothing’s free, longing for what used to be. Still it’s hard, hard to see fragile lives, shattered dreams. The Offsprings låtar från 1990-talet håller utan tvekan fortfarande, även från en solig utomhusscen, i början av 2020-talet.
