Det var strålande solsken från en nästan helt ljusblå himmel under fredagseftermiddagen. Ett fåtal bomullsliknande molntussar hängde högt där uppe och skymde solen en kort stund. Jag promenerade över den nybyggda bron över Göta älv. Det byggs mycket i Göteborg just nu och mitt i allt detta firade staden 400 år med ett gediget program under fyra dagar.
Jag ville självklart bevaka musikdelen och la upp en bra plan för det. Vid Bananpien i Frihamnen var det främsta musikområdet med tre större scener. Huvudscenen var i ett stort tält, en scen var utomhus och den tredje scenen var i Kajskjul 105, det vill säga inte helt optimala förutsättningar för livemusik. Utöver dessa tre scener fanns det flera mindre scener, mat- och dryckstånd, restauranger med mera. Det var ett gediget festivalområde med plats för tiotusentals människor.
Det går så klart att diskutera varför man väljer att fira stadens 400-årsjubileum i början av juni 2023. Redan i början av 1600-talet anlade Karl IX en stad med namnet Göteborg på Hisingen som brändes ned av danskar, men trots det anser många att det var Gustav II Adolf som grundade Göteborg 1621. Jag är inte så bevandrad i historien så att jag kan förklara varför 400 år firades just i juni 2023, men gissar att man ville fira 2021 och att pandemin satte käppar i hjulet för det. Huruvida det vore ”mer rätt”, med tanke på historien, låter jag vara oskrivet.
Vid 15-tiden la sig det pampiga skeppet Ostindiefararen Götheborg i älven och saluterade och en timme senare invigdes Jubileumsfestivalen genom att Claes Eriksson släppte en ballong mot taket i Kajskjul 105. Han bjöd på en rolig halvtimme, även med sång, där Galenskaparnas ”Under en filt i Madrid” var den främsta höjdpunkten.

Min 400-årsjubileumsmusikfestival inleddes en stund tidigare med Love Antell. Festivalen Way Out West hade en scen i ett växthus på området och där spelade Love Antell. Om det var en slump vet jag inte, men han spelade på den allra första Way Out West 2007 med bandet Florence Valentin så det var ett klokt val. Han inledde, ensam med en elgitarr, med ”Gatorna tillhör oss” och därefter fick vi bland annat höra Florence Valentin-låten ”Mitt allt” och avslutande ”Europa”. Det var en fin start på jubileumsfestivalen.

Fredagskvällen avslutades med en riktig höjdare. Londonbandet Suede spelade på tältscenen vid 21:30-tiden. Jag såg dem allra första gången i Lisebergshallen på 1990-talet och då stod bandet på toppen av karriären. De radade upp hits på den tiden och jag var hårt förälskad i britpopen. Det var ett fullsatt tält som jublade in britterna vid 21:30-tiden och det blev på något sätt startskottet för en gnistrande tillställning där publik och band nästan hamnade i någon form av symbios.
Hitsen spelades redan från början, bland annat ”Trash”, ”Animal Nitrate” och ”Filmstar”, och sedan fortsatte det på inslagen väg under en och en halv timme. För egen del var det särskilt kul att få höra favoriten ”Everything Will Flow” och en ganska naken version av ”She’s in Fashion” i slutet, bara med akustisk gitarr och med stora delar av publiken som kör. Allt avslutades med en rykande version av ”Beautiful Ones” och hela tältet skakade. Publiken jublade, bandet applåderade publiken och lämnade scenen, men kom snabbt tillbaka och bjöd så klart på ”Saturday Night” även om det var fredagskväll.
Trots att det ibland var lite taskigt ljud och konserten fick en liten svacka i mitten var detta en fantastisk spelning på många sätt och när jag lämnade festivalområdet vid 23-tiden såg jag väldigt många leende människor. Jag har svårt att tänka mig att den första kvällen kunde avslutats på bättre sätt och en stund senare surrade en nattskärra i mörkret över bergen där jag bor.

Lördagen inleddes med strålande solsken över den 400-årsfirande staden och först ut på scen för min del var Sarah Klang som spelade på utomhusscenen på eftermiddagen. Sarah Klang är en fantastisk sångerska som jag har haft förmånen att följa ända sedan den andra singeln ”Strangers” 2017. Därefter har hon hunnit släppa tre album och åtskilliga singlar. Konserten i solskenet bjöd på många av singlarna och just ”Strangers” spelades i slutet vilket var särskilt fint. Sarah Klang hade med sig fyra musiker på scenen och de bjöd publiken på en härlig stund. Även här var det lite tveksamt ljud emellanåt och den ganska kraftiga vinden underlättade inte i det avseendet. Det var fint att se en strålande sångerska som berättade att alla låtar hon skrivit utspelar sig i Göteborg och det blev stundtals nästan lite lokalpatriotiskt. Konserten avslutades med fantastiska ”Demons” efter ungefär 45 minuter.
Vid 19-tiden gick Bongo Riot på scen i Kajskjul 105 och drog igång en härlig rytmuppvisning. Det var nog inte många som stod stilla under deras konsert. De spelade härliga ”Os Ovos Da Morte” tidigt och festen var igång. Jag har tidigare sagt att Bongo Riot är en perfekt festivalakt och det visade sig med önskad tydlighet under denna konsert. Vilken underbar stund och det lyfte ytterligare ett snäpp tack vare de två dansare som var med denna gång.
Göteborg är Sveriges näst största stad. Idag bor ungefär 600000 personer i Göteborg, men så har det inte alltid varit. I början av 1700-talet bodde cirka 5000 personer i Göteborg och cirka 100 år senare cirka 20000. Kort efter första världskriget, för ungefär 100 år sedan, hade befolkningen ökat kraftigt till 225000 personer.
Söndagen följde samma mönster vädermässigt med solsken och vind och det kändes nästan lite konstigt att gå in i det mörka kajskjulet vid femtiden, men det valet var enkelt för på scen stod Dina Ögon. Jag såg kvartetten på Vega i Köpenhamn för några veckor sedan, men det går alltid att höra bra låtar flera gånger. Eftersom jag sett de flesta konserter tidigare ganska långt fram valde jag att ställa mig en bit bak denna gång. I Kajskjulets tak hängde stora lila bollar. Där bak hade även några barnfamiljer picknick vid borden och ljudet var ganska burkigt så jag flyttade mig lite framåt efter en stund. Dina Ögon bjöd oss på härliga ”Berget” i vackert lilagult sken tidigt och i slutet fick ”Undantag” det gamla kajskjulet att gunga ordentligt.
Därefter inleddes något som kallades Way Out West Takeover. Den numera legendariska Göteborgsfestivalen stod som värd och hade bokat flera fina artister och jag fokuserade främst på två av dem.

Först ut var Alex G i Kajskjul 105 och han hade med sig tre medmusiker och med sig i bagaget hade han även senaste albumet God Save the Animals som släpptes i fjol. Innan dess har han hunnit släppa åtta album. Det blev en ganska rörig spelning utan någon röd tråd som kretsade mycket kring det senaste albumet och det var först i slutet som det lyfte ordentligt med ”Forgive” som avslutades med ett grymt gitarrsolo signerat Sam Acchione.
Att Way Out West fick vara med och fira Göteborgs 400-årsjubileum på detta sätt gjorde mig glad. Utanför deras växthus på festivalområdet hängde flera förstorade affischer på startfälten från historiska festivalupplagor och det är bara att applådera Luger åt alla fantastiska musikupplevelser vi musikälskare har fått möjlighet till på Way Out West genom åren. Jag har varit på alla utom den allra första (2007) då jag var bortrest och skulle kunna rabbla fina Way Out West-konserter väldigt länge.
Söndagskvällen avslutades med First Aid Kit som jag sett åtskilliga gånger i Göteborg. Redan i ”tidernas begynelse” spelade systrarna Söderberg på Pustervik hos Woody West och jag minns när de avslutade festivalen Woody West Limited Edition på Trädgårn 2011, bland annat med att spela en, på den tiden, ny låt som kallades ”The Lion’s Roar”.

Klara och Johanna Söderberg gick på tältscenen halv tio i blått sken. First Aid Kit rör sig i genrer som har fått stort utrymme i västerländsk popmusik och man skulle nästan kunna tro att alla låtar redan är skrivna, men det är det som är styrkan med First Aid Kit. Deras låtar är strålande och sticker ut. De framför dem dessutom alltid på bästa sätt med stor glädje. Några exempel från kvällens konsert är tidigare nämnda ”The Lion’s Roar” och avslutande ”Fireworks”. Det var tydligt att First Aid Kit har Göteborg nära hjärtat och det var lika tydligt att publiken älskade First Aid Kits konsert. Allsången under ”Emmylou” var magisk och de hade satt ihop en smart setlist till denna kväll.
Jag flyttade från Skåne till Göteborg i mitten av 1990-talet och tänkte att jag kunde bo där några månader. Det gick sådär för det blev nästan 20 år och staden har fått en varm plats i mitt hjärta. Jag stortrivdes i Kungsladugård och Majorna, räknade flyttfåglar vid Hönö på vårarna och på Smithska udden åtta höstar i rad och jag fann min trygghet och glädje på underbara ställen, även utanför naturen, som till exempel Bengans, Kellys, Pustervik och 2000-talets Linnéterrassen där jag mött underbara vänner för livet.
400-årsjubileumsfesten avslutades på måndagen och jag var på plats redan klockan ett och satte mig i Kajskjul 105 för att lyssna på Emil Jensen. Vi bjöds på en fin mix av dikter och musik och det var en trio som framförde låtarna (akustisk gitarr eller piano, cello och fiol). Den första låten var vackra ”Än susar skogen” och därefter fick vi bland annat höra ”Radioaktivitet” och avslutade ”Norra Kvarken”. Det var särskilt fint att lyssna till Emil Jensens ord just på World Environment Day.

Klockan sju var det annonserat musik med Göteborg All Stars. Matilda Sjöström (Steget, Det Brinner mm) hade satt ihop en och en halv timme med artister som Amanda Werne (Slowgold), Klara Goliger, Alice b och Lovisa Samuelsson. I flera fall är det artister jag har följt de senaste tio åren och det var med stor nyfikenhet jag ställde mig framför scenen. Vad skulle detta bjuda på?
Det var ett stort band med, som mest, elva musiker som spelade samtidigt på scenen så backningen var stor och artisterna spelade 2-4 låtar var och först ut på scen var Alice b och hon hade valt låtar med omsorg, självklart med Göteborgstema, och vi fick bland annat höra ”I den här staden” och vackra ”Balladen om Brunnsparken” vilket var en perfekt inledning av konserten.
Sedan var det dags för Lovisa Samuelsson som satte sig vid pianot och bjöd oss bland annat på vackra ”Körsbärsträden på Järntorget” och det började bli tydligt att konserten skulle få extra mycket Göteborgsinramning. Klara Goliger släppte det fina debutalbumet The Piano Chair i fjol och från det fick vi bland annat höra ”Sitting On Your Chair” innan det var dags för Steget att spela några låtar och när de avslutade med ”Såna som du” klockan åtta var det precis så vackert som kvällen förtjänade.
Jag hade funderat en del på line-upen till denna fyradagarsfestival tidigare och hade svårt att förstå att så mycket bra rock, psykedelia, punk och blues som formar musikgöteborg på flera sätt nästan helt hade missats, men det glömde jag helt bort när Slowgold spelade ”Mörkare”. Amanda Werne är en strålande låtskrivare, sångerska och gitarrist och när hon stod på scenen och spelade gitarrsolot, tillsammans med Joakim Fritzner, var det otroligt fint. Det är sådana stunder jag påminns om varför jag älskar livemusik. Konserten avslutades med Det Brinner som bland annat bjöd på grymma ”Jag lovar dig” och kvällen avslutades med att alla konsertens musiker, utom Amanda Werne, stod på scenen och spelade Stegets ”Kom igen” vilket var en fin avslutning. Jag tyckte att det var en perfekt avslutning på denna fyradagarsfestival så jag valde att lämna Frihamnen en stund senare.
Jag satte mig i en gul solstol på stranden utmed älven en stund tidigare. Musiken hördes på avstånd, grävmaskinerna som gräver upp halva stan hördes från fastlandsidan och den nya bron hjälpte människor att ta sig fram och tillbaka. En kråka valde att flyga under bron medan måsar och tärnor föredrog att flyga över. Solen värmde och trots olika ljud gick det ändå att höra vattnets försiktiga smekningar av stranden. Några barn kastade stenar i vattnet, det gamla läppstifthuset vittnade om 1980-talet medan det nybyggda hotellet bredvid reste sig ur en senare tid. Jag minns att det tog flera år innan jag kände mig hemma i Göteborg. Jag åkte alltid hem till Malmö och tillbaka till Göteborg, men så kom en dag när jag gick av tåget i Göteborg och kände mig hemma. Jag var kanske lite mer orolig på den tiden? Nu satt jag i den där stolen på stranden, avslappnad och halvsov. Trots att jag flyttade från Göteborg för många år sedan känner jag mig ändå fortfarande hemma i staden. Det är en fin känsla jag är rädd om så stort tack Göteborg och tack för festen.