Det var på den tiden pesten härjade på bygden. Krogarna tilläts hålla öppet till tio och sällskapen fick sitta högst fyra personer per bord. Men så en gång efter att det varit öppen scen på Mässingshornet i Malmö öppnades plötsligt ett fönster tvärs över gatan på vid gavel. Ur det fortsatte levande musik strömma ett tag till från fiol, banjo och akustisk gitarr. En gnutta hopp i det eviga mörkret om att det glada tjugotalet kanske äntligen var på väg.
En av musikerna som bodde i kollektivet tvärs över gatan var Alice Andersson (R.U.R., Tangotrion) som tillsammans med systern Molly Andersson (Krita, Det kommer inga kor) utgör den burdusa delsbobaserade folkduon Två Otrevliga Flickor. Tillsammans med dragspelaren Lovisa Lindgren (Lamashtu, Kattvakt, Kizelo Mleko) har de satt ihop den juridikhistoriska humormusikalen Sveriges medeltida landskapslagar – The Musical. En musikal som precis som Robert ”Boffen” Wikberg dråpliga ”Vals om ett lagbrott” kartlägger de mest absurda lagar som styrt och ställt på den här planeten. I det här fallet de lokala landskapslagarna i det medeltida Sverige fram tills kung Magnus Eriksson instiftade en rikstäckande landslag på 1350-talet. Kvällen till ära arrangerar Malmö Folk musikalens skånepremiär på Barnens Scen i Malmö Folkets Park.
Till svävande folktoner inleds musikalen med några rader ur Nordens äldsta nedtecknade visa ”Drömde mig en dröm i natt” som gavs ut som en avslutande kommentar i Skånelagen runt 1300. Med lika delar flams, fritt spånande och historisk korrekthet raljerar Två Otrevliga Flickor över den medeltida juridiken som för en postupplysningsmänniska kan verka fullkomligt orimlig. Om vad som händer ifall någon trillat ner från en mast, hur fula ljus får vara för att en präst ska tvingas viga någon utan dröjsmål samt hur acceptabelt det är att mörda någon så länge man är tillräckligt långt bort från offrets säng.
Åke Holmbäck och Elias Wessén som skrev Svenska landskapslagar, tolkade för nutidens svenskar (1933-1946) vrider sig i graven för att de danska landskapslagarna helt saknar balkar. Den sociologiska strukturalismens fader Émile ”Durkis” Durkheim (även Durreplurre kallad), den filosofiska antropologen René Girard och rysk-amerikanske anarkisten Emma Goldman ger sin syn på det medeltida rättssystemet. Med hjälp av en moraltermometer jämför de allvaret i samma brott förr och nu och kommer de fram till slutsatser som att dråp kunde vara helt ok men det är bättre att vänta med att vara otrogen tills efter den industriella revolutionen. Hälsingland är ett feministiskt föregångslandskap men vore det inte för lin och mjölk vore det enklare att vara en lycklig polyamorös vegan.
Med Alices altsax, Mollys klarinett och Lovisas knappdragspel kläs den medeltida juridiken i en variationsrik folkmusikalisk skrud. Sociologiska klappramsor, gladpolskor om svängelgrindar, tårdrypande sentimentalschlagers om fula ljus, hämndlystna febervalser, himmelska körpsalmer och mysiga straffskalehambor. Alltihopa förenat i en tokrolig historielektion fylld av teatraliska exempel, ordlekar, dialekter, lustiga hattar, Carl-Einar Häckner-doftande dockteater och referenser till såväl Camilla Henemark, Lill-Babs som arvssupportens telefonkö och antikveckan i Visby. Otyglade hjortar, lossnade benbitar, avhuggna snoppar och rövkrok med Ingmar Bergman i en totalgalen skrattfest.
Ändå är ingenting mer absurt än lagarna i sig själva med sina specifika exempel, utförliga beskrivningar och irrationella följder. Exempelvis lyder Lekarerätten ur Äldre Västgötalagen (1219-1225) som följande: ”Blir lekare sårad […] skall man taga en otam kviga och föra henne upp på bäsingen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen och en man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna”.
Va?! För en postupplysningsmänniska som mig är det helt ofattbart att någon ens kommit på tanken att skriva en sådan lag. Ännu mer att den faktiskt har varit i bruk. Pandemilagen kan slänga sig i väggen! När Två Otrevliga Flickor får den briljanta idén att göra en hel tvåakters musikal av det hela blir de automatiska följderna att jag oavbrutet ligger dubbelvikt av skratt medan jag förfasas över min egen historia. Låt det folkbildande lustspelet framföras på samtliga skolor i landet och hux flux har varje skoltrött surmulen tonåring plötsligt förvandlats till en folkdansande historieforskare.
