Tänker du ibland tillbaka på ett land där flaggor vajar och blonda barn går lyckligt hand i hand? Där ingen hört talas om våldtäkt och alla svenska medborgare går i folkdräkt. Solen skiner varje dag, ungarna sitter snällt och fint och håller käft och kvinnan är mannen till lags. Ledsen att behöva förstöra för dig men den tiden har aldrig funnits.
När Nordupplands trallpunkskungar Björnarna släpper ett album med nyinspelningar av gamla dängor är det mångt och mycket just för att raljera över denna historierevisionism. Jag trodde länge att bandet var uppkallat efter sångaren Björn Limander men faktum är att de hann släppa fem album innan han ens gick med. Fram tills dess delade gitarristerna Henrik Bergsten och Mikael Bodin på sången men efter att ha vikarierat för Henrik vid några spelningar tog Björn över som bandets stora karismatiske ledare.
Likt Shi Huangdi, kung av Qin, har han låtit bränna Östra Aros alla böcker för att historien ska börja med honom. Huvudsakligen rör det sig förstås om gamla dängor från de förhistoriska albumen som Björn fört till oanade höjder med sin varma och furstliga barytonstämma som påminner om hans förflutna på musikalscenen.
”Fantasifosterland”, ”Fem av femtiotvå” och ”Idiot” är visserligen nyare än så men precis som de gånger sången lämnas åt de andra medlemmarna är det med en så mycket fylligare ljudbild den här gången. Historierevisionism är inte en coverplatta, det är snarare de tidigare inspelningarna som är demos. Vi slipper dessutom den fåniga fixeringen vid Ulf Lundell och lämnas istället helt i händerna på Björnarnas underfundigt referenstäta samhällsironi.
Sanslösa allsångsrefränger, storslagna körer, pompösa melodier och finurliga ordlekar till obönhörlig d-takt. Mikael Bodins och Henrik Bergstens genomträngande gitarrslingor, Martin Hasts lekfulla basgångar och Fredrik Olssons explosiva trummor. Allt som hör trallpunken till plus extra allt.
Ovanpå allt ger Björn Limander små intellektuellt fyndiga kängor till kaffesugna kungligheter, trångsynta rasister och präster som älskar barn lite mer än man får. De där som kämpar för sin rätt att säga ”negerboll” när de beställer fika och ringer in till P1 så fort programledaren har utländskt påbrå. Paranormala klärvoajanter, charlataner, idioter och mentala invalider. Enfaldens riddare, nolltaxerare och sverigetrollens tiotusenhövdade armé. Men också han den där som har flest nitar i skinnpajen och den största singelsamlingen med okända punkband.
Den ena refrängen efter den andra går oavbrutet runt i skallen på mig. ”Jimmie Jugend” avlöser ”Fantasifosterland” som i sin tur avlöses av ”På Nordfront intet nytt”, ”Kyrkans barntimmar”, ”Kungen” och ”Vi slår igen”. Som om inte det vore nog följer förra albumet Det sämsta (2020) med som bonus i sin helhet med dängor som ”Brackan den Brunes marginalskatt”, ”Kristi brud”, ”Keops pyramidspel”, den Gullan Bornemark-doftande sommarplågan ”Det är så härligt att gå i solen” och ordvitsorgien ”Pseudovetenskapsberättelsen” i duett med Mart Hällgren (De Lyckliga Kompisarna, Total Egon, Krymplings). Och det är ju verkligen inte det sämsta. Ett hejdlöst frosseri i ordlekar, faktaresistens och historierevisionism. Jag har sett trallpunkens framtid och dess namn är Björnarna. Historien börjar här och nu. Vi ska ta tillbaks landet som aldrig fanns.
[Second Class Kids Records. 27 maj]
