Varje scen har sina eldsjälar, varje stad har sina giganter. Om Gubb sitter i himlen och vakar över våra hundliv så finns det folk på gatorna som upprätthåller Göteborg som en hiphop-stad utan gucciväskor.
En sådan person är Victor Hollender som varit ett namn som fladdrat förbi i över 20 år. Han föll tidigt för hiphop och sedan har han varit fast. Precis som undertecknad så växte han upp under tidigt 00-tal i Majorna/Linné med hiphop som närmsta vän. Det är också därför den här typen av referenspoesi sätter sig hos mig som lyssnare. Det känns som om jag upplevt varje ord, varje liknelse och att hans platser är mina.
Albumet Pockets släpptes i slutet av april och i första raderna på inledande “Malibu” nämns Göteborgskravallerna, Babylon by Bus, Area 08 och Stockholmsnatt. Fyra referenser som sammanfattar hela tonårsperioden.
Det är en skiva som tar avstamp i en tid som där och då var ganska oproblematisk och hur vi växte upp från det, på olika sätt och på olika håll. Skivan kan beskrivas som en klassisk gbg-sak men det vore också en grov förenkling. Det här är inte bara för oss som var där, den här skivan är för alla som vill ta det av hur modern hiphop ska låta. Beatsen är drömmiga men distinkta med pitchade soulsamplingar som om det vore 2002. Victor visar upp hela sitt register när det kommer till raptekniker och det manifesteras i låten “Bytte nummer” där tempoväxlingarna är ett tydligt exempel på hans nivå.
Textmässigt är det ett lapptäcke av olika fragment från då till nu. Om Göteborg, om att bli pappa, om sina egna föräldrar, om vänner som växte bort, om våldet som var alltid fanns bakom axeln, om existentiella saker och vardagsbekymmer. Perspektivet är både snett uppifrån men också mitt i stormens öga.
Det är på det stora hela ett fantastiskt bra album. Välgjort, välarbetat och hög kvalitet i varje moment. Det är med andra ord läge att kolla av med Victor hur det hela har gått till.
Hej Victor! Hur är läget?
– Det är fint, tack! Jag känner att jag är på en bra plats i livet och har fått lite sund distans till mig själv sedan jag blev pappa. Det har gjort mig gott att fokusera på någon annan än mig själv och det har dessutom tvingat mig att vara mer effektiv och samlad i de stunder när det faktiskt gäller att gå in helt och hållet i mitt, som under jobbet med den här skivan, eftersom de tillfällena naturligtvis är färre.
Pockets har varit ute ett tag nu, hur känns det?
– Det känns väldigt skönt och förlösande efter att ha jobbat med skivan och allt kring den i lite mer än två år. Som att jag äntligen kan pusta ut. Jag är också så himla glad för all fin respons jag fått för plattan, att folk lyssnar och tar till sig min musik är jag så tacksam för. Jag har aldrig varit såhär nöjd med något jag släppt tidigare.
Ute i verkligheten pratar man gärna om “den nya vinyltrenden” men inom hiphop så har vinylen aldrig varit död. Hur var känslan när du fick “Pockets” i din hand?
– Precis! Inom hiphopen i Sverige så var vinyltrenden tvärtom nästan som störst i början av 2000-talet när den var helt obefintlig inom många andra genrer. Jag köpte tolvor på Blenda för hela månadspengen i högstadiet, mina vänner i skolan tyckte att jag var en dåre som inte bara kunde ladda ner musiken och bränna den på cd-r som alla andra. Det var såklart en underbar känsla att hålla Pockets i min hand första gången, en pojkdröm som blev verklighet efter 20+ år!
”Jag köpte tolvor på Blenda för hela månadspengen i högstadiet, mina vänner i skolan tyckte att jag var en dåre”
Det Victor beskriver hade kunnat vara en beskrivning av min egen högstadieperiod. En fångad hundring innebar en ny tolva på Blenda som fick agera fritidsgård efter min skoldag på Nordhemsskolan. Vissa dagar letade man guldkorn på Andra Långgatans skivhandel eller på Satisfaction i Haga. Ett sådant guldkorn var vinylen First Blood med Gubbs gamla grupp The Brigade. En skiva som jag sedan sålde vidare till just Victor Hollender
För cirka 20 år sedan sålde jag en The Brigade-vinyl till dig på Järntorget. Vad var det för kille jag träffade då?
– Jag var 13 år och ett enormt fan av rapmusik, jag hade lyssnat mycket på amerikansk rap innan, men just då var det framförallt svensk hiphop jag var inne på. Jag samlade på och studerade alla skivor jag kunde komma över. Jag hade också verkligen en längtan efter att själv bli en del av kulturen och en dröm om att lämna ett avtryck.
– Första gången jag hörde Gubb var när han släppte sin EP Respekt. Jag hade läst en intervju med honom i tidningen Gidappa och tyckte att det var grymt att Pst/Q gästade på en låt. Sedan ville jag höra de tidigare grejerna med 3 Ess och The Brigade, jag minns att jag köpte First Blood-EP:n av dig på Järntorget och jag gissar att du sålde den via Whoa.nu och att jag satt som på nålar inloggad vid skärmen i Sannaskolans datorsal och nappade direkt.
Cirka 10 år efter det startade du Mariaplan.com som enligt mig var ett himmelrike och jag vet inte hur mycket tid jag tillbringade där. Hur ser du tillbaka på hela den grejen nu?
– Jag ville dra uppmärksamhet till platsen där jag växte upp och sprida min och mina vänners musik därifrån. Jag kontaktade alla rappare som jag kände och tog hjälp av vänner med att filma och koda hemsidan. Jag hade sett youtubeklippen på när Nardwuar the Human Serviette intervjuar Pharrell och Jay Z och tänkte att min vän Johannes Torstensson vore klippt och skuren för att göra något liknande. Intervjuerna, tillsammans med rapfreestyles runt om Mariaplan, blev de mest frekventa inslagen och är det som folk minns.
– Det var en rolig period då jag brann otroligt starkt för min sak och lärde känna många nya människor. Jag gick in ganska hårt för att få ut mycket material där under ett par år. Det känns roligt att det blev så uppskattat utifrån och att scenen växte och sammanhållningen inom den blev bättre än tidigare. Det var en plattform på internet för att sprida rap från Göteborg men även ett sammanhang och en gemenskap utanför internet.
Vem är du idag?
– På många sätt och vis är jag nog ganska lik 13-åringen du träffade på Järntorget. Mina största intressen är fortfarande musik och att umgås med människor jag tycker om. Givetvis så har mitt perspektiv ändrats och jag ser på saker och ting annorlunda än jag gjorde då, det hör till åldrandet och att mogna. Jag har inga problem med att åldras längre, när jag var 20 år hade jag sjukt nog åldersnoja och var stressad över att jag inte hade ”kommit någonstans” med musiken. Jag är lugnare i själen nu.
Om vi leker med tanken att Mariaplan.com återuppstår, vilken ny gbg-rappare skulle du ringa först?
– Då skulle jag ringa Petrus och Josef Slunge, frågan är vem som svarar?
Under några år gav du allt för scenen och för andra rappare. Är det något som kan komma tillbaka eller är det 100% skönt att bara fokusera på den egna musiken samtidigt som du kör barnvagnsslalom i Slottsskogen?
– Många rappare har spelat in sina grejer hemma hos mig genom åren, jag tycker att det är kul att hjälpa till och grymt att få vara en del av andras projekt på det sättet – men att dra igång jobbet med Mariaplan.com igen är inget jag funderar på, jag tycker att det var bra när det var och att det kan få räcka så.
Senaste skivorna i genren som greppade mig är Varje Vaken Minuts andra album och typ Parhams Pojk. Vad har jag missat?
– Det är två bra skivor! Juvel, som är ena halvan av Varje Vaken Minut, spelade in de flesta av sina verser till det albumet hemma hos mig mellan inspelningarna av min förra EP och Pockets. Innan det spelade vi in ett av hans projekt som heter ”Den totala ensamheten i att vara Gud”, det kan jag rekommendera till dig och alla som gillar rap med fokus på text.
– När det kommer till hiphop så har jag lyssnat en hel del på Billy Woods, Moor Mother, MIKE, Navy Blue och AKAI SOLO på sistone.
Att Victor Hollender levt hiphop i över 20 år är tveklöst och att skriva texter har alltid varit en viktig ventil. En konstform han aldrig kommer ge upp men det märks på den nya skivan att han har blivit äldre. Att han ser på det som varit med andra ögon och att han tar sig an framtiden med en annan ansats.
Avslutande titelspåret “Pockets” sammanfattar det hela ganska bra. Med frasen “tomma fickor men jag finner alltid guld i dessa pockets” vittnar om att Victor landat i vad som är viktigt i livet. Att musiken är viktig men att det inte behöver vara synonymt med framgång och cash. Efter 20 år med musiken som närmsta vän istället sträva efter en balans mellan familjeliv, faderskap och musikproduktion. Känslan är också att när prestationskraven släppt så har det också blivit roligare att skapa musik samtidigt som det faktiskt börjat lossna lite. Backkatalogen på Spotify är inte på något sätt en rättvis bild av allt han har gjort men det här albumet sticker redan ut som en kronjuvel i katalogen.
”Initialt tänkte jag bara att jag ville vara ärlig, filterlös och fortsätta berätta historier med fragment”
Vad var dina tankar innan du gick in i arbetet med Pockets?
– Initialt tänkte jag bara att jag ville vara ärlig, filterlös och fortsätta berätta historier med fragment. När skivan började ta form bestämde jag mig för att temat skulle vara att hoppa mellan perspektiv, tid och blanda nytt och gammalt. Titeln symboliserar det tänket, dessutom spelade jag in alla mina verser hemma under korta tidsfickor som småbarnsförälder vilket även det adderar till meningen med titeln.
– Jag var inspirerad av Frank Oceans Endless och Earl Sweatshirts Some Rap Songs och ville skapa ett enhetligt och komplett flöde av musik med en blandning av hela låtar, korta spår med långa verser och interludes som förhoppnings skulle lämna lyssnaren med en varm känsla.
Beatsen från Beetek är magiska, vad hade ni för ledord när de togs fram?
– Jag håller med dig! Jag sa till Beetek att jag alltid har varit svag för pitchade soulsamplingar och han svarade att han nog satt inne på grejer som jag kunde gilla. Vi träffades hemma hos honom och lyssnade på beats och jag valde ut fyra stycken som senare blev ”Malibu”, ”Bytte nummer”, ”Mamma och pappa” och titelspåret ”Pockets”. När jag hade spelat in mina verser föreslog jag att vi skulle göra en hel skiva. De fyra låtarna blev grundstenarna och efter det grävde vi båda två fram massa samplingar och Beetek började prodda beats. Jag hade en ganska tydlig vision av vilken stämning och ljudbild jag ville åt och Beetek var helt och hållet med på noterna.
Den här referenspoesin som präglar texterna är guld för mig som är uppväxt i samma kontext och under samma tid men jag är osäker på om människor som inte växt upp mellan Järntorget och Sandarna förstår allt du säger. Är det en begränsning eller en förutsättning att du håller kontexten ganska smal?
– Det kan säkert vara så att vissa inte tar det till sig av den anledningen och att det därför är begränsande. Personligen gillar jag det där när jag lyssnar på andras musik, även om jag inte känner till platserna eller namnen eller vad det än kan röra sig om. Jag älskar att kunna relatera till en text men det väcker också en nyfikenhet hos mig om jag inte greppar varenda mening eller betydelse i den, det blir en anledning för mig att lyssna igen och ta reda på mer.
– I ”Natthimmel med kulhål” när jag säger ”dom har räksallad och salsa på kebabtallriken med brunsås” så förstår alla som är uppväxta i Majorna att jag syftar på Mac’s Gatukök medan det såklart kan flyga andra över huvudet, men i det fallet och i många andra fall tycker jag inte det spelar någon som helst roll. Jag hoppas att textraderna håller och att det jag tycker är kul, viktigt eller essentiellt med dem framgår ändå.
Låten ”Vinterland” har en klar larger than life-aura. Den säger mycket om mycket. Hur växte den fram?
– Den var en av de sista låtarna jag spelade in till skivan, ihop med ”Gråzoner” som var den allra sista, och på båda två ville jag liksom få sagt saker som jag verkligen ville säga men inte hade fått med i någon av de andra låtarna. Båda två fyller en viktig funktion för att skapa någon form av dramaturgi genom skivan och en övergång från den tillbakablickande och lite splittrade A-sidan till den mer harmoniska B-sidan på familjetemat.
– Det började med att jag fick en skiva med Sam Dees av min mammas man Anders, jag fastnade för ett stycke i låten ”Trouble Child” och tog med skivan till Beetek. En dag skickade han en video på när han satt och snickrade ihop beatet på sin MPC och jag skrev verserna med videoklippet på repeat i hörlurarna medan jag var ute och promenerade med min son som sov i sin vagn. Man hör Sam Dees sjunga ”trouble child” i samplingen så tematiken var given, utmaningen var att hitta en vinkel och att skriva något på ämnet som inte känns generiskt. Jag är nöjd med greppet, att verserna inleds och slutar som scener ur en film och att jag blir mer personlig och pendlar mellan att skriva från mitt eget perspektiv eller om min omgivning där emellan. Refrängen kom till hemma minuterna innan jag skulle spela in, det skedde väldigt naturligt.
Låten ”Mamma och pappa” verkar ha vuxit fram under flera år. Vad kan vi säga om den?
– Den första delen som är skriven utifrån min mammas perspektiv skrev jag vintern 2009 till J. Coles ”Losing My Balance”. Beatet innehåller en sampling av en låt med en portugisisk sångerska som heter Sara Tavares och i mina öron låter det exakt som att hon sjunger ”Victor, Victor” precis innan första versen börjar. Jag hade haft några ströjobb men mest varit vaken hela nätterna och spelat in rap i typ ett och ett halvt år när den där versen kom till mig. Andra delen, när jag kommenterar den första delen, skrev jag några år senare och versen om min pappa vid ett annat tillfälle till något annat beat.
”Jag älskar att skriva texter och att rappa kan vara en fantastisk kick, det finns få saker som är så tillfredsställande som att spela in en låt”
– Jag gick runt med Beeteks beat i hörlurarna och idén slog mig att testa att få in och knyta samman de där gamla verserna, i sammanhanget kändes det helt rätt. Jag har låtit texterna vara exakt så som jag skrev dem då, skulle jag ha gått in och ändrat i det hade idén med låten gått förlorad. Det är en av mina favoriter på skivan.
Hur ser framtiden ut? Hur är det med skrivlusten?
– Jag älskar att skriva texter och att rappa kan vara en fantastisk kick, det finns få saker som är så tillfredsställande som att spela in en låt och lyssna på en tagning som känns rätt. Min plan är att fortsätta med det.
Avslutningsvis, tack för din tid och tack för en riktigt fin skiva!
– Tack för intervjun och för de värmande orden!
