Alla pratar om AI, och nästan jämt verkar det handla om två frågor. Dels om huruvida AI är ett hot mot mänskligheten (och/eller ett hot mot jobben), dels om eller på vilket sätt AI-konsten skulle kunna konkurrera med den mänskliga konsten. Frågorna avhandlas i SVT-paneler och på debatt- och kultursidor. Men ingen ger mig så bra svar som Nick Cave.
Hemsidan The Red Hand Files är Caves plattform för att svara på sina lyssnares frågor. Inlägg nummer 218 är ett svar till en kille från Nya Zeeland som har skickat honom en låt skriven av ChatGPT, “i Nick Caves stil”. I svaret beskriver Cave ChatGPT som “an exercise in replication as travesty” och utvecklar utförligt sitt resonemang om låtskrivandets essens:
“Writing a good song is not mimicry, or replication, or pastiche, it is the opposite. It is an act of self-murder that destroys all one has strived to produce in the past. It is those dangerous, heart-stopping departures that catapult the artist beyond the limits of what he or she recognises as their known self.”
Cave avslutar med: “With all the love and respect in the world, this song is bullshit, a grotesque mockery of what it is to be human.”
Det Cave framhåller i sitt svar om låtskrivandet kullkastar uppfattningen om att det skulle finnas något som helst släktskap mellan den mänskliga kreativa processen och maskinens matematiska framställning. Han understryker ett av låtskrivandets mest kritiska villkor – det AI-roboten per definition aldrig kan få – förmågan att röra sig bortom det redan kända.
Detta sätter också fingret på en av AI-debattens mest provocerande föreställningar; att ju mer AI-konsten uppfattas som mänsklig, desto mer intresserade eller berörda kommer vi bli av den. Målet är alltså att maskinerna ska skapa konstverk som “lika gärna hade kunnat vara gjorda av människor”.
Konstupplevelsen utgörs ju av en besjälad varelse som tar del av en annan besjälad varelses manifesterande av sitt inre. Den består av människor som kommunicerar med varandra, som hjälps åt att komma vidare från det vi redan vet. Konsten är till för att dokumentera vårt sätt att utforska, fira, sörja eller finna tröst i tillvaron. Det är väl där hela värdet ligger, hela konstens mening? Vetskapen om att det är en mänsklig avsändare bakom verket – ett faktiskt jag – är följaktligen helt avgörande. Att ett konstverk i samma sekund som det visar sig vara genererat av en maskin (via någon slags extrapolering av den mänskliga konsthistorien) helt förlorar sitt värde, är självklart.
Hur trasigt är inte ett samhälle där man behöver påminnas om det här? Den västerländska modernitetens dualistiska klyvning av det inre och yttre, av kropp och själ, har sällan varit så blottad som i AI-debatten. Det är bara ytan och utfallet, själva resultatet, man bryr sig om. Allt annat riskerar att bortrationaliseras. Det är som att helt bortse från människan och nöja sig med dess tvådimensionella skugga.
Tillståndet är skrämmande och får mig att tänka på titeln på det femte spåret på skivan Abattoir Blues / The Lyre of Orpheus med Nick Cave & The Bad Seeds: ”There She Goes, My Beautiful World”.
Fysikern Max Tegmark med flera föreslår en sex månaders paus i AI-utvecklingen. Vi skulle snarare behöva något i stil med franska revolutionen. Men byt ut frihet, jämlikhet och broderskap mot bildning, fri (mänsklig!) konst och ekonomisk demokrati inom planetens gränser?
Dessutom, om AI-konsten är frånstötande redan nu, vad har vi att vänta i en framtid där till och med den dominerande andelen indata är genererat av AI?
AI:n bör syssla med att frigöra oss från meningslöst arbete, och ta hand om de uppgifter som den med sin strikt matematiska intelligens kan utföra bättre än oss. Och låta Nick Cave stå för konsten.
