Under tisdagkvällen gästade legendarerna Depeche Mode Stockholm och Friends Arena där publiken bjöds på en varierad konsertkväll. Supportakt under kvällen var amerikanska Cold Cave. HYMNs Martin Sandström var på plats.
Jag är i princip själv på pressläktaren när fantastiska Cold Cave öppnar kvällen. Ett band som briljerat i över tio år men som här har den ganksa otacksamma uppgiften att öppna för världens största synthband. Eller om Depeche Mode kanske inte riktigt är ett synthband längre, beroende på vem du frågar.
Cold Cave har ljudet emot sig och det ekar fult här och där men Wesley Eisold är en karismatisk sångare, så åtminstone några synthtanter och gubbar kanske kommer lägga bandet på minnet. Bandet avslutar med episka ”The Promised Land” och om en gillar det universum som till exempel Depeche Mode, Sisters Of Mercy och andra band skapade på 80-talet så är det omöjligt att inte gilla detta. Du kommer nog inte läsa om det någon annanstans för musikjournalisterna är inte här än.
På tal om det så var det inte direkt ”pressfolk” på pressläktaren, eller kanske var det några men de allra flesta med läsk och popcorn-skålar tillhör inte den gruppen, det är ett som är säkert. Jag kände väl igen en musikjournalist högst.
Så till det alla har väntat på. Depeche Mode äntrar scenen till jubel och öppnar med ”My Cosmos Is Mine” från aktuella skivan Memento Mori. Att vi får hela fem låtar från senaste skivan är på något sätt ett tecken på att de tror på sitt nya material, och det fungerar bra trots att vi alla vet vilka hits som de flesta i arenan väntar på.
Det lyfter rejält när sjunde numret visar sig vara ”Everything Counts” och allsången är liksom på riktigt igång. Följande låt ”Precious”, som är den bästa låten bandet skrivit det här århundradet och helt klart bland de bästa i hela katalogen, får fin respons och det är nog kvällens mest ledsna stund. Bästa stunden förstås.
Om jag får klaga lite så vill jag skriva att Depeche Mode gärna kan strunta i rocken. ”John The Revelator”, ”I Feel You” och avslutande ”Personal Jesus” är väl inte dåliga låtar, men för ett band som har gjort allt det bra dom har gjort och fortfarande gör, så är det liksom inte det jag vill höra. Så, nu är det slutklagat.
Martin Gore, den huvudsakliga låtskrivaren, sköter sin synth och sin gitarr som den mästare han är. Hans körer sitter och låtarna med honom på huvudsång låter för det mesta bra även om de inte tillhör dom bättre i setet. Dave Gahan sjunger för det mesta helt otroligt. Någonstans i slutet på början och början på mitten av konserten prickar han fel snudd på lite för ofta i vissa passager. Det är helt okej, för det är inte helt simpla sånglinjer att leverera i alla stunder och särskilt inte under långa set.
På tal om just sånglinjer, för att bli lite teoretisk, så är nog Depeche Modes storhet att harmonierna och melodierna är relativt enkla och raka, och att hookarna sätter sig i folks medvetande snabbt utan att för den sakens skull vara banala. Eller jo, dom snuddar ju nästan vid det när ”Just Can’t Get Enough” körs igång. Den är lite för tramsig, men det passar ju faktiskt en publik där stora delar är på cirkus eller på bio, eller när låten är lätt att tralla med i. Bra låt ändå liksom.
Innan dess, som sista låt innan extranumren, så är ”Enjoy The Silence” enorm och det är en av få gånger under konserten som även publiken på alla läktare verkligen tänder till.
Trots att den spelats sönder så är den bland de bästa låtarna som någonsin har skrivits. Rent objektivt alltså, och folk ska vara tacksamma att de lever i en tid då de kan se den framföras av bandet på en scen.
