Dalaplan och Alabama Moonshine Co på Medley – åter på samma scen efter ett halvt liv

Arkivbild Dalaplan – Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Är det någon som minns det gamla vilda powerpopbandet Pachanga? Inte jag heller. Men från ett gammalt YouTube-klipp går det att bevittna hur det Bjuvbördiga gänget gjorde Malmös scener osäkra under mitten av nollnoll-talet. Likt Skånes svar på Monster med blödande soulhjärtan och smutsiga punknerver.

Ur spillrorna bildades något år senare Dalaplan medan trummisen Håkan Jangsell stegade fram mot mikrofonen med en gitarr i näven och bildade altcountrykvartetten Alabama Moonshine Co. Ikväll står de åter på samma scen på Medley i Malmö för första gången på ett halvt liv.

Alabama Moonshine Co – Foto: Rick Titrö

För Alabama Moonshine Co är det inte någon större skillnad mellan den skånska södern och den amerikanska. På bred sydstatsaccent sjunger Håkan om spritromantik, svartsjuka och det där vanliga livet man lever. En brokig countrykvartett med Peter Stenbergs (Triple Shadow and Compass) varma basgångar, Henrik Trellids trummor och ett ovanligt levande samspel mellan Håkans och den legendariske rockfotografen Herbert Tinzs elgitarrer, den sistnämnde många gånger med en ylande slide.

Kvällen inleds lugnt och stilla med countrysnyftaren ”One night, one dance” men frånsett den halvakustiska ”Find my way home” rör det sig snarare om rivig altcountry i den smutsigare skolan. I låtar som ”Pretty please”, ”I pissed it all away” och ”Imaginary girl” framstår de närmast som ett twangigare Drive-By Truckers. I bandets tidigare gitarrist Casper Gammelgaards popstänkare ”Song for a Girl” hoppar Håkan ut i publiken och någonstans i det vräkiga larmet i ”Strange Times” inbillar jag mig hur Dalaplans Peter Svensson hoppar in på en skrikande elorgel. Istället är det Dalaplans basist Jenny Neikell som vrider ut och in på sig själv i den själfulla duetten ”Long gone”. Bama lama bama loo!

Bröderna Niklas och Peter Svensson kliver upp ensamma på scenen och förvandlar Dalaplans självbetitlade signaturmelodi till en innerlig pianoballad innan resten av bandet fyller på. Med en fot i dyngan och den andra i den otäcka tunneln på Dalaplan är deras uppriktiga garagerock själva sinnebilden av vad Malmös rockscen är för mig. En omedelbar hybrid av Heartlandpunk, Klippanpop och rock i ordets allra mest trångsynta och traditionella mening. Frenetiska helackordsriff, skrikande elorglar, intensiva hockeykörer och hejdlösa allsångsrefränger dränkta av svett, adrenalin, självförakt och skam.

Dalaplan – Foto: Rick Titrö

Alla andra har en plan när det skiter sig men inte jag” berättar Niklas och att han ibland kan vara en strulputte av rang märks i dängor som ”Geni & idiot”, ”Säg till mig” och den Lilla Krogen Band-doftande Hold Steady-pastischen ”Åh nä (Där e hon igen)”. När Niklas faller ner på knä och bedyrar sin kärlek är det med orden ”Du e fin & jag e ful”. Jag var en av de som slängde honom åt vargarna när han gick som längst men vid det här laget känns allt en aning utspelat för längesen och trots att allt resulterade i skilsmässor, bråk och medlemsbyten är Dalaplan fortfarande samma eviga kompisgäng som i Pachanga.

Niklas Svensson på sång och gitarr, brorsan Peter Svensson (Areskog & Bergkvist) på klaviaturer och slagverk, exfrun Jenny Neikell på bas och barndomsvännen Johan Åkesson på gitarr tillsammans med trummisen Christian Jönsson (Bruce) och gitarristen Dennis Stenmark (Skurklandet, Svenstenis Kvartett). Allra starkast blir de när Jenny tar plats framför micken i dängor som duetten ”Sparka mig ut” och den Skav-doftande ”Du gav mig ingenting” och när hon vrålar ut sin ångest i ”Hellre kass” knottrar sig skinnet fullständigt längs mina armar.

Niklas berättar gamla barndomshistorier om hur han, Peter och Johan sprang runt i Bjuv och längtade bort till Helsingborg, eller om det nu var Las Vegas (eller kanske rentav Hyllinge Industriby). Men vad än Bäddat För Trubbel hävdar var det Malmö som blev deras New York. Staden med den obehagliga gångtunneln de namngivit bandet efter. Staden där kasinon byggs på kyrkogårdar. Staden där det finns utrymme för både uppgång, fall och revansch. Ett Alabama för enkla småstadsungar från Bjuv.