En söndag i månaden förvandlas Kirsebergskrogen Mässingshornet i Malmö till Sveriges mest kontroversiella visklubb. Med lika delar vördnad som befriande respektlöshet tar Visklubben Röven ett fast skamgrepp om den samlade visan. En frisk fläkt som redan efter tredje kvällen blivit något av en inrättning på den svenska visscenen.
Som traditionen bjuder dyker det arrangerande rövargänget upp med jämna mellanrum med sina små humoristiska mellanakter och förvandlar den lilla visaftonen till en hel revy. Ett brokigt viskollektiv bestående av några av Malmös främsta visartister ur den yngre generationen. Viktor Lenberg, Knyttet Larsson, Johannes Antreski, John Ström (Waistcoat Riot, John och En Brokig Samling Hjältar) och Sara Elira. Vanligtvis är Jacob Sundberg (Sunkens Taverna) också en av arrangörerna men av personliga skäl är han likt den handgjorda backdroppen frånvarande ikväll. Det märks i luften. Något disträtt som ger det ekivokt flamsiga ett stänk av vemod.
Under inledning av Viktors väna tenorstämma drar rövargänget igång kvällen med en lika oanständig som stilfull calypsoparodi på Evert Taubes ”Min älskling, du är som en ros”. Fylld av vackra körstämmor, mer än lovliga referenser till visklubbens vulgära namn och ett avgrundslikt slutfermat. Evert Taube hade vänt sig i sin grav ifall han hade kunnat men samtidigt får man ha i åtanke hur han själv sjöng om svenska apollon redan 1928.
”Det känns lite taskigt att gå upp efter det där” säger Idha Oppenstam (Det Som Måste Sägas) som rest hela vägen från Nordiska Visskolan i Kungälv för det här. Hon beskriver sitt artisteri som vackert, vemodigt och till och med lite roligt men utöver att hon beskriver hemstaden Uddevalla som Bohusläns rövhål och tillägnar ”Till en vän” åt manshat koncentrerar hon sig mest på de två förstnämnda. Med en eleganta sopran och ett meditativt nylonplock är hon lite mer skötsam än vad man kanske kan förvänta sig på Visklubben Röven men bakom den städade ytan trängs trasiga drömmar och depressioner med kalla gator, tomma torg och småstadsångest.
Olle Adolphsons ”Trubbel” kläs i sidenpumps och Markus Krunegårds ”Korallreven och Vintergatan” är fylld av mänsklig värme på ett sätt som för tankarna till när Ida Englund tolkar ”Askan är den bästa jorden”. ”Den du va” doftar Frida Hyvönen under översyn av Christina Kjellsson, ”Jag har hört” är en vaggande tröstevisa för den som gömt sig för världen och den målande småstadsbetraktelsen ”Småstadsliv” känns närmast som ett ledmotiv. Kalla gator, tomma torg, hungriga hjärtan och hjärtesorg. Vackert och vemodigt men när hon efter den ömsinta kärleksballaden ”Låt mig” kliver av scenen för att hålla om sin flickvän blir hon också hoppfull och livsbejakande.
Rövargänget kliver upp på scen och efter en härligt pinsam tystnad inleds det första konciliet i Visaea. Under namn som kantor Anton Mahjong, L Ron Gubb-bard och Storasyster Norrträsk konstaterar de att visan är den enda sanna messias, väljer en ny påve(l), flyttar juulafton till Hanne Juuls födelsedag och byter ut alla ”Jesus” i den svenska psalmboken mot Gsus. Kantor Anton Mahjong sätter sig vid pianot och tillsammans stämmer de upp i en psalm om hur rövsittande främjar den rätta tron. Amen.
Stina Künstlicher kliver upp på scen. Hon berättar om hur hon med en dåres envishet försökt att närma sig den litterära visan med extremt komplicerade texter och åtskilliga metaforer men att vistextoraklet Christina Kjellsson bett henne att skala av tills allt bara handlade om båtar. Istället har hon teamat ihop sig med författaren och poeten Henrik Johansson i den gemensamma föreställningen En krogknegares sånger om deras gemensamma erfarenheter i restaurangbranschen. Som ett slags CV. Ikväll hyllar han röven med att läsa ur sin diktsamling Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött. Han berättar om hur röven räddat honom från hårt arbete och konstaterar att låtsasbajsa är en form av arbete han kan stå ut med.
Stina kliver upp igen. Den här gången för att besjunga arbete överlag och inleder med en bluesdoftande tolkning av Cornelis Vreeswijks ”Blues för en arbetarekvinna som hängt sig”. Rallare och strejkbrytare avhandlas i Rune Lindströms översättning av Joe Hills ”Casey Jones” och när hon tolkar Pang Prego-komikern Josefin Johansson är det för att avhandla konstnärer och deras långa namn. Vinner gör förstås Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Ciproano de la Santísima Trinidad Mártir Ruiz y Picasso.
När hon spelar eget är det dock krogyrket som avhandlas. Diskbänksrealistiska betraktelser över berg av disk som inte plockar in sig själv och överförfriskade gäster som vägrar att inse att klockan passerat stängningsdags. Diskrumskalevalor, allsångsrajraj om stökiga gäster och krigsmarscher med krogen som slagfält. Dagen efter eurovisionsschlagerfestivalen besjunger hon hur somliga gäster koketterar med att de inte tittar på schlagern men av någon anledning ändå inte går ut förrän programmet är slut. Stinas sångröst är relativt begränsad men med en syrlig humor och en stark iakttagelseförmåga känns det nästan som om jag själv arbetat på krog. Allra starkast är dock det alldeles nyskrivna extranumret som till dunkel poesi berättar om hur hennes mormor kom över till Hven för åttio år sedan med hjälp av smugglare.
Rövargänget kliver upp på scen ytterligare en gång för att avsluta kvällen. Knyttet greppar en nylonsträngad gitarr, Viktor plockar fram en altsaxofon och till Johannes synthstråkar sjunger Sara en ljuvlig parodi på Håkan Hellströms ”Valborg”. Trots att det såklart är stjärtarna som åkt på smisk den här gången kan man inte undgå att bli kär på Mässingshornet. ”Vill du ha en redig röv, lägg din hand på min” sjunger Sara. Och det vill man ju. Åtminstone i det här gänget.
