Födelsedagsgrunge, skumpunk och knastrock med Sista Bossen på Plan B

Sista Bossen – Foto: Rick Titrö

Redan i entrén till Plan B i Malmö möts jag av stora plakat där det står att man kan betala garderobsavgift redan på vägen in. Smidigt tänker jag och swishar en tjuga. Väl inne visar det sig att garderoben inte öppnat än. Första bandet börjar 20, garderoben öppnar först 21. Jag springer på Elias Leijon som till vardags sjunger i Golvad Grävling men som ikväll kommer stå i garderoben och fixar så jag kan lämna in mina grejer redan nu.

Som brukligt är det flera parallella evenemang samtidigt på det som numera blivit ett enormt kulturkvarter. På den ena scenen står latinobalkanbandet Faela! som kvällen till ära släpper sitt femte album Latin Animal Beats. På den andra scenen är det också släppefest. Fast för Sista Bossens två veckor gamla Ping Pong. En tillställning som för en kväll för oss tillbaka till den gamla goda tiden då Plan B fortfarande var en underjordisk gråklubb i en dunkel källarlokal tvärs över Norra Grängesbergsgatan. Lokalen är återigen fylld av Ping Pong.

Camel Dogs – Foto: Rick Titrö

Kvällen inleds av den stökiga postpunkkvartetten Camel Dogs som kvällen till ära genomför sin debutspelning. Ett experimentellt Apa State Mental med intrikata slingor, ett smutsigt driv och abrupta stilbrott. Kompakta riff, tunga trioler och ryttargroove. Med Oskar Bergströms (Golvad Grävling, Avocado Cat, Thörn) söta gitarrslingor, Casper Gustavssons (Venuvian) pumpande basgångar och Sacharias Sandins (Bugspray, Viceroy) skitiga trummor skapas ett ursinnigt röj av meck, garage och energi. Sångaren Isak Sahlin (Los Mucus, L.O.O.M) varvar fåordigt bortkommet mellansnack med ett intensihvt scenspråk som får Camel Dogs att framstå som tjugotalets svar på Dipper. En stark debutspelning även om det ofta känns som att jag betraktar det hela litegrann på avstånd.

Partytime” står det skrivet med stora färggranna ballonger. En ren underdrift när Sista Bossen har skivskiva med sin stolliga hybrid av födelsedagsgrunge, skumpunk och knastrock. Snopprock, ålapop och töntpunk i mellanhundsperspektiv. Publiken är fylld av danskar och den galne sångaren Hampus Sundén är i högform och på klassiskt Sista Bossen-manér får han det ena tokiga infallet efter det andra. Han klättrar upp på monitorerna, hänger upp mikrofonen i en takbjälke, hänger och dinglar i mikrofonkabeln, trasslar in mikrofonstativet i kabeln och låter mikrofonen pendla ut över publiken så att någon är nära att få den i skallen. Det finns inte en tillstymmelse till aggressivitet men i sin obefläckade naivitet är Sista Bossen totalt livsfarliga.

Sista Bossen – Foto: Rick Titrö

Gitarristerna Frans Möller (Sveket, Hokkamuri) och Kristopher Ståhlgren (Scenic View) varvar trasiga gitarrslingor med dånande dammsugarfuzz. Basisten Fredrik Almcrantz (Ramaskriet, Ulven, Leo Kall) röjer så hårt att en bassträng går av i hemstadshymnen ”Malmö”. Vikarietrummisen Andreas Pollak (Kluster, Sister Fay) bankar vilt med lika delar raseri och betänksamhet och i souldoftande ”Ett mönster” plockar han fram en bamsemaraccas. Ovanpå allt klättrar Hampus runt och gapar Hampus på bredaste skånska med flabben fylld av dårskap, iver och fjånerier om sommarfåglar, pistageglass och att spela fotboll med träskor. Abrupta stilbrott, plötsliga temposkiftningar och udda taktarter i en sanslös oreda. Trasiga indieslingor i sjufjärdedelstakt och hardcoreröj i valstakt om vartannat i en takt så man blir alldeles sjösjuk.

Men inte bara. Mitt i alltihopa blir det plötsligt lugnt och stilla. ”För bra för att va sant” och ”Sommarfågel” är svävande ballader, ”Stengeten” är en teatralisk Philemon Arthur & the Dung-doftande barnvisa och någon enstaka gång doftar det nästan finstämda tändarballader. Bara för att i nästa stund explodera igen. Publiken moshar i tretakt. Hampus stämmer upp i akrobatiska hoppsasteg och i ”Vill ha mera” slänger han sig ut i publiken för att rida på lite åskådaraxlar. När Sista Bossen brukar allvar är det med ballonger, konfettiregn och micksladdslianer.

Adrenalinstinn irrar jag ut och hämtar min väska hos Elias. Ikväll har jag återigen fått uppleva lite av magin från det gamla Plan B. Långt innan det växte sig så stort att ingen riktigt hade någon koll på något även om eldsjälar som Elias gör allt för att behålla det okonventionella och familjära som en gång i tiden var Plan B. Allt personifierat av ballonger, pingpong och Sista Bossen.