”Jag hade planerat att säga något men jag har faktiskt glömt det” säger Georg Meggs när han kliver på den intima bistroscenen på Medley i Malmö. Det är bara några månader sedan han spelade på Medley sist, då tillsammans med ett stort musikerkollektiv med klaviaturer och tromboner. Den här gången är det i lite mindre skala. Åtminstone till att börja med.
”Om man inte är så jättebra på gitarr är det bra att ha en sån här” säger Georg och pekar på sitt capo. Han är kanske ingen gitarrfantom som de han omger sig med till vardags men även om han ideligen sneglar osäkert mot greppbrädan i rädsla för att spela fel gör han aldrig det. Istället överraskar han med ett oväntat nyanserat fingerplock i ömsinta ballader som ”Gamle far” och ”Kan det vara så?”.
För varje år som går har Georg Meggs mer och mer gått ifrån den renodlade bluesen för att slutligen landa i en slags visrocktradition och under kvällens första set är bluesen så gott som väck. Som akustisk trio blir de personliga vardagsfunderingarna avskalade och nakna och landar någonstans i gränslandet mellan visa, country och souldoftande popbagateller. I den här formen får privatpersonen Anders Hansson från Bara, lysa igenom mer än någonsin bakom det mystiska alter egot Georg Meggs.
Anders står rakt upp och ner med en akustisk gitarr och några munspel och sjunger ärligt på genuin sydvästskånska. Per ”Puka” Lindberg (Kamouflage, Pär Engkvist) vispar tassande bakom trummorna och lämnar utrymme åt Bruno Oberdoerfers (Wang Dang Doodle Orchestra, Magic Jove) vandrande basgångar. Precis som för en mätt hund på en sten behövs det inte så mycket mer.
De spelar låtar som skrivits till bröllop och framförts på begravningar. I den hjärtskärande ”Mitt allra innersta” plockar de fram några strukna verser och för första gången någonsin får den lågmälda smygvalsen ”Kan det vara så?” plats på en konsert. Allra starkast blir det i de molldränkta suggestiva balladerna ”Under bron där tågen spårar ur” och ”Temperaturlöst liv”. En nyans svartare än svart kanske några tycker men för Anders, som identifierar sig själv med Spader Knekt (den sorgsnaste figuren i leken), är det snarare grått.
Efter en kort paus är det dags igen. Puka byter visparna mot stockar, Anders lägger ifrån sig gitarren och distar munspelen och tillsammans med elgitarristen Peter Karlssons (Mud Kings) riviga bluesslingor förvandlas de till ett helt annat band. Anders Hansson transformeras på allvar till Georg Meggs. Det bubblar och kokar och trots svartsynen rentav spritter det till mellan varven. När han lekfullt plockar fram en trumpet i tunggungsbluesen ”Bubblar och kokar” och fiestafanfaren ”Se på mig” gör det detsamma att han inte riktigt kan spela på den.
Den här gången är bluesrötterna starkare men blandas lika mycket upp med både soul, cajun och vistradition. Allra starkast är även den här gången de nattsvarta suggestiva balladerna. Som den svävande Crazy Horse-balladen ”Människoföraktets diktatur” där Peter river av ett hypnotiskt Neil Young-solo som får skinnet att bokstavligen knottra sig längs armarna på mig. För att inte tala om hur årsdagen av andra världskrigets uppmärksammas med tunga ångvältsballaden ”Europa brinner igen” i vilken Georg fullkomligt vrålar ut sin ilska mot barnamördaren Vladimir Putin och allt han ställt till med för den ukrainska befolkningen. I proportion med det känns de träffande vardagsbetraktelserna om medelålders medelklassproblem närmast som en fis på tvären.
Folket ropar efter extranummer och redan innan bandet hunnit upp på scen önskar en man på främre parkett att få höra ”Ge mig en kväll till”. En sällan framförd shuffleblues med call-and-response-körer och en humor som för tankarna till något Nisse Hellberg kunnat göra tillsammans med Buckaroos. Aldrig har det gungat något så hejdlöst på Medleys lilla intima bistroscen. Jag önskar mig nog också en kväll till.
