När mormor låg på dödsbädden gav jag mig av längs vägarna i några veckor. Jag trodde inte att hon skulle finnas kvar när jag kom hem igen men det gjorde hon. Jag kom hem på söndagen och på måndagen hälsade jag på henne på sjukhuset. Jag kom dit vid femtiden, prick klockan sex slöt hon ögonen.
Kvällen före hade jag hunnit dra till Far i Hatten i Folkets Park i Malmö för att se John Holm tillsammans med Jakob Hellman och hade ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” ringandes i skallen. Johns stora monumentalverk om när han suttit vakt på hospis. En ödslig dödspsalm om änglar som svävar vid sängkanten, maskiner som sprider ånga och andar som flyger ut i natten. En stilla tröst när jag dagen efter satt hopplöst hjälplös vid mormors sängkant och höll henne i handen medan hon slöt ögonen en allra sista gång.
Fem år senare är det dags för mig att se honom igen. Den här gången på Folk å Rock i Malmö. En skivaffär som under kvällstid förvandlas till en mysig rockklubb. ”Det är lite hemma hos” säger butiksföreståndare Kenneth Ovesson när han hälsar alla välkomna till sitt krypin. Ett livsverk han startade redan 1977 i Lund. Det är andra kvällen i rad med John Holm på Folk å Rock och även den här kvällen är fullsatt. Rummet är laddat av en förväntansfull spänning. Det går praktiskt taget att ta på luften. Det är nära och intimt och trots att det är fullsmockat med folk känns det nästan som om vi vore i Kenneths vardagsrum.
Mer familjärt än så kan det inte bli när Johns son Alex Holm kliver upp på scenen för att inleda kvällen. Med böljande akustiskt fingerspel, lite munspel och en sårbarhet han ärvt från farsan tolkar han textbunden sorgsen americana som om den vore skriven av honom själv. John Moreland, John Prine och Adrianne Lenker blir i Alex händer ännu mer sorgset och lågmält. Mycket tack vare hans varmt förtvivlade tenor som verkligen menar varenda stavelse på ett sätt som vittnar om hur familjen en gång i tiden tog den mytomspunna vägen till Kalifornien. Särskilt Adrianne Lenkers ”Zombie Girl” tränger sig in i bröstet på mig där Alex visar upp sin förmåga att med små medel berätta stora historier även mellan orden.
Farsan kliver upp på scenen. Lika sparsmakad och försiktig som sonen. Över femtio år efter att debutalbumet Sordin (1972) släpptes har han inte släppt mer än fem album, varav senaste albumet Vägen till Californien släpptes så sent som 1999. Ändå går det inte att ta miste om den betydelse han haft för svensk rockhistoria och i publiken skymtas legender som Thomas Holst och Stefan Björk (bägge Wilmer X, Babylon Blues, Carla Olson, mfl) Sedan Pugh Rogefeldt dog tidigare i veckan är John Holm relativt ensam kvar bland den svenska rockpoesins främsta pionjärer.
När John plötsligt dök upp efter några decenniers tystnad på en liten hippiefestival i småländska Säljeryd 2015 blev det en nytändning. Hans enda regelrätta turné hölls vårvintern 1975 och gick under namnet Genom speglar och rök. Nu fyrtioåtta år senare turnerar han som aldrig förr. Med sig på scenen har han ett fullfjädrat band bestående av gitarristerna Jesper Wihlborg (Eva Eastwood, Moneybrother, Murre Eriksson) och Nathan Bissette (Machrihanish, Murre Eriksson), basisten Alexander Gunnarsson (Murre Eriksson) och trummisen Mattias Sjögren (Ingegerd Wessel) och klaviaturisten Leif Larsson (Pugh Rogefeldt, Björn Skifs, Marie Fredriksson) som han spelade med redan på åttiotalet. Och så dyker Alex upp med jämna mellanrum med sitt munspel. Längst fram sitter Jonte själv med en akustisk gitarr och sin nervigt gråtande tenorstämma.
Ett brokigt gäng med krämiga elgitarrer, brusande elorglar och en varm dynamisk ljudbild som åter väcker den trasiga poesin till liv. Oavsett om det rör sig om innerliga ballader som ”Vid ett fönsterbord mot parken” och ”Maria, många mil och år från här” eller tunga suggestiva pansarrökare som ”De e vårt liv”, ”Din bästa vän” och ”Den öde stranden”. Många gånger med en tydlig förkärlek till bluesen bara för att i nästa stund bryta av med både funk, country och gospel.
Ändå är det som textförfattare John Holms stora styrka ligger och även om texten många gånger drunknar i Johns introvert spröda framtoning hindrar det mig inte från att få gåshud av vackra formuleringar om somrar som dör medan det rapas i riksdagshus och kommunala stior. När kvällen avslutas i en naken halvbandsversion av den ödsliga ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” brister det nästan för mig. Döden ändrar ingenting. Jag sitter fortfarande vid mormors sängkant.
