Med tanke på hur mycket som har förändrats är det ändå anmärkningsvärt hur mycket som har förblivit sig likt. Arton år har gått sedan modulärsynt- och tapeloopsentusiasterna i Bromma bildade Agent Side Grinder. Enligt en intervju med ena kvarvarande originalmedlemmen Peter Fristedt i Bengt Rahms bok ”Den Svenska Synthen”, var den ursprungliga intentionen att skapa en form av ”übersynth”. Något som de kanske aldrig varit närmre än just med splitternya fullängdaren Jack Vegas, vilken släpptes i torsdags.
Då (verkliga genombrottet) Alkimia (2015), fann en mer melodiös riktning åt deras mekaniskt skavankiga signatursound, breddade uppföljaren A/X (2019) paletten ytterligare med fler influenser. Och introducerade dessutom nya sångaren Emanuel Åström efter ett antal medlemsbyten (då endast två femtedelar av tidigare upplagan bestod).
Båda nämnda album håller jag för två av de absolut bästa som producerats i den svenska synthscenen under 2000-talet och jag har svårt att välja ett av dem om jag ska utse en höjdpunkt i Agentens diskografi. Och nya Jack Vegas landar inte långt därefter. Albumet markerar på samma gång en återgång till rötterna som något helt nytt. De industriella klangerna, det postpunkiga mörkret, minimalismen och det suggestiva drivet känns igen. Men det är uppblandat med punchigt slagkraftiga refränger, melodier som snabbt etsar sig fast och ett omvärldsmedvetet tema som även vidrör ämnen som psykisk ohälsa. Lite kortfattat summerar Agent Side Grinder väldigt mycket av vad som en gång i tiden drev mig till den musikaliska subkultur som i Sverige brukar kallas synth – och de gör det väldigt bra.
Albumet Jack Vegas är bara en dag gammalt när de besöker Plan B i Malmö. Inramningen i ”mellanstora” workshop-scenen passar utmärkt med den coola och postpunkigt mörka framtoningen. Scenshowen är klädsamt avskalad med det neonupplysta X-et (som blivit deras ”symbol” allt sedan A/X) i bakgrunden och ”nya” frontfiguren Emanuel är en karismatisk och fängslande scenpersonlighet.
De inleder med ”Waiting Room”, öppningslåten från nya skivan men rör sig snabbt mot äldre material. Bland de nya låtarna sticker bland annat ”Madeleine” ut, vilken presenteras som en låt om en vän som gick bort alldeles för tidigt. Storslagna ”Bloodless” har hunnit växa på mig än mer och framstår ikväll som en av deras allra starkaste singlar. Ändå lämnar inget lika starkt intryck på mig som ”When Giants Fall” och ”This Is Us”, de två vackra, melodiösa höjdpunkterna från Alkimia.
Det amerikanskt präglade temat på nya Jack Vegas till trots, kan merparten av Agent Side Grinders musikaliska rötter spåras tillbaka till ett mellaneuropeiskt underjordiskt 80-tal (i den tidigare nämnda intervjun i ”Den Svenska Synthen” nämner Peter en konsert med tyska kultbandet Abwärts som ett livsavgörande ögonblick). Kvällens förband Sex Kino tycks däremot hämta mer näring från hedonismen på dansgolven ovan jord.
Den, några år unga, Stockholmsduon spelade på, kvällens arrangör Klubb Kalabaliks välrenommerade contemporary wave-festival Kalabalik på Tyrolen sommaren 2021. Även ikväll sticker Sex Kino ut med sin, för sammanhanget osedvanligt dansvänliga, kombination av tidig techno och melodiös synthpop. Musikaliskt har de närmre till Detroit-technoakter som Inner City än till Einstürzende Neubauten (eller till Agent Side Grinder för den delen). Men när det svänger som mest som i ”Ghost Train” eller ”Show That You Know How To Techno”, förmår varken den mest allvarsamme postpunkare eller tapeloopsoperatör att stå still.
