De har redan spelat på SXSW, varit förband till bob hund, Future Islands och The Dandy Warhols, och blivit omskrivna i musikmedier både på hemmaplan och utomlands. Malmöbaserade 7ebra har en hel del att leva upp till med debutalbumet Bird Hour som släpps idag. Vilket de också gör, skivan är fullkomligt lysande. HYMNs Madeleine Bergquist träffade tvillingduon inför ett förbandsgig till The Hanged Man i Malmö.
Jag är enäggstvilling. Det är på många sätt det bästa som hänt mig. Men det har ibland varit svårt att hantera omgivningens nästan överdrivna vilja att klumpa ihop mig och min systers personer. När vi var yngre gjorde vi allt för att se så olika ut som möjligt. Jag förstår därför Ella och Inez Johansson i albumaktuella 7ebra till 100% när de berättar om varför de valt att färga håret i olika färger.
– Det här är väl vår naturliga hårfärg? Vi strävar nog lite efter att se olika ut och har alltid gjort. Nu kanske det inte är lika allvarligt, men när man var yngre fick man ju likadana kläder, kanske i olika färg… och sen tyckte vi att det började bli jobbigt, säger Ella och pekar på sin utväxt.
“Vi strävar nog lite efter att se olika ut och har alltid gjort”
Hennes hår är blekt medan systern Inez har färgat sitt mörkt, nästan svart.
Jag träffar 7ebra logen på Babel, en kväll i februari, två dagar efter den internationella tvillingdagen. Vi pratar om att de på grund av sitt tvillingskap ska vara med i en studie via Karolinska snart, och jag berättar att jag och min syster också varit med i en sån.
Inez och Ella verkar ha lite samma ambivalenta erfarenheter av att vara tvillingar som jag och min syster. På samma gång som man vill vara olika, ligger tryggheten i det gemensamma. Att vara två.
– Vi gick i samma klass fram till gymnasiet och det blev sen en identitetskris för mig att inte gå i samma klass som Inez, jag kände mig otrygg och tyckte att det var jättejobbigt. Så då kändes det helt plötsligt väldigt konstigt, säger Ella.
Tryggheten i tvillingskapet gjorde också att Inez efter många år som soloartist insåg att det inte fanns någon annan än Ella hon ville spela med.
– Jag tycker att det är jätteläskigt att spela med andra, men det gör jag inte alls med Ella. Så jag tänkte bara: ”skitsamma, vi får vara ett tvillingband då”, säger Inez och skrattar.
– Man vill inte klumpas ihop, men nu så blir det verkligen så, lägger Ella till.
Kan inte det vara positivt också, att man kanske får mer uppmärksamhet om man är tvillingar?
– Ja nu spelar vi på det bara, det är bara kul, säger Inez.
“Jag minns inte riktigt, men det gick liksom inte att repa utan att det blev en massa tjafs”
Medan Inez har skrivit låtar på egen hand i många år har Ella varit lite mer utforskande, även om hon alltid velat hålla på med musik på något sätt. Inför en spelning som Inez skulle göra 2020 tjatade sig Ella till att vara med. Det tog ett par dagar innan Inez sa ja. Det var då 7ebra bildades.
– I början gick inte det så bra, konstaterar Ella. Vi bråkade ganska mycket. Vi var kanske lite för hårda mot varandra. Om jag spelade något och Inez bara: ”det där låter inte bra”. Jag minns inte riktigt, men det gick liksom inte att repa utan att det blev en massa tjafs. Vi blev ju vänner snabbt igen, men det var inte så kul att spela ihop då.
– Jag hade inte spelat i band förut, utan jag har spelat gitarr och sjungit hemma, fortsätter hon. Men jag har inte skrivit låtar eller så. Det var bara det att jag ville vara med på några låtar, mycket för att buy metformin diabetes medication sjunga stämmor. Så vi började repa och diskutera vad jag skulle göra. Jag tog fram lite melodier och stämmor.
– Du spelade med lite ris i en ask typ, skrattar Inez.
Du ångrar inte att Ella fick vara Inez?
– Nej verkligen inte, det makes sense.
Har ni någon gång funderat på att ta in någon mer?
– Njä, ibland är det lite krävande att bara vara två, det blir så sårbart. Men det är också nice att göra det bästa av det lilla, säger Inez.
Är ni lika minimalistiska live som på skiva?
– Ja, vi spelar låtarna som de är inspelade, även om vi inte kan göra precis allt likadant. Men det är vad det är, det man hör är det vi gör. Haha, det rimmade, konstaterar Inez och båda brister ut i skratt.
Några år in i projektet och det är fortfarande Inez som skriver alla låtar och texter även om Ella bidrar med melodier och stämmor.
– Vi är båda 7ebra men Inez kan säga till mig att “nej så kan du inte spela, gör så här i stället” säger Ella.
Är det likadant i er relation annars – att Inez är ”boss” och drivande?
– Haha, ja lite. Men jag är kanske mer ansvarsfull än Inez? Säger att ”nu tar vi oss i kragen”.
Vad skriver du om Inez?
— Känslor man har… jag började skriva texter när jag var 16, och jag skriver av mig när jag inte mår så bra. Det är ganska terapiaktigt för mig.
“Jag började skriva texter när jag var 16, och jag skriver av mig när jag inte mår så bra”
Berätta om albumtiteln – Bird Hour!
– Det är en tid på dygnet, typ 4 på morgonen. Jag sa det en gång när vi gick hem sent på natten, eller ja tidigt på morgonen. Det var massa fåglar i parken där vi bor. Vi är ofta uppe så sent… vänder på dygnet och så. Har lite svårt att sova på nätterna, men det går upp och ner.
– Låttexterna avspeglar detta absolut, men det är rätt blandat. Mycket handlar om förlorad kärlek. Och om att inte vara så bra på livet, eller på hur man ska vara som vuxen. Både praktiska saker och ta hand om sig själv. Ha jobb eller utbildning.
Men nu går det ju bra för er – vem säger hur man ska leva?
– Ja men precis, men man känner ändå pressen, det känns svårt att göra det som kanske några av mina vänner gör. Jag har känt så länge. Varför kan inte jag också göra som dem, typ? Åh, nu blev det helt djupt…
Inez och Ella är i dag 26 år gamla, men på omslaget har de valt att ha en bild på sig själva – som små barn.
Hur kom ni fram till att välja den bilden?
– Det var väldigt svårt, vi hade tagit bilder med en kompis också, men så kollade vi igenom gamla foton och fastnade för den bilden, jag tyckte att färgerna var så fina och så ser vi så… lite ledsna ut.
– Vi hade som sagt hållit på och ta foton och så, men inget blev bra, det blev inte tillräckligt mycket albumomslag, så då började vi gå igenom gamla foton. Det är najs att inte våra ansikten syns, det vet jag inte om jag hade velat. Men man fattar att det är vi två och att det anspelar på tvillinggrejen. Det är väldigt så, vi sätter likadant och så.
“Man fattar att det är vi två och att det anspelar på tvillinggrejen”
Vårt samtal kommer in på influenser och namn som Mitski, Elliott Smith, Mac De Marco och Beach House nämns, men Ella har ett lite otippat favoritband:
– Jag gillar Fleet Foxes jättemycket. Det är inte så att vi låter som dem, men mycket av stämmorna har jag kanske omedvetet hämtat därifrån, säger hon.
Ni var tidigt i karriären förband till stora akter som Dandy Warhols och Bob Hund. Hur gick det till?
– Det har varit sådana last call, det vill säga nån annan har hoppat av. Så då ringer de oss. Vi har blivit jättebra mottagna av publiken, men på Dandy Warhols var det inte jättemycket folk. De hade inte sålt så många biljetter i Norden. De är ju större i England och så.
– Bob Hund var nog lite too soon, med lite väl stor publik? funderar Inez.
– Ja, jag har aldrig varit så nervös, säger Ella.
Det kändes som att man var liten igen, flikar Inez in.
– Ja, men jag tycker det är bra att vi gjorde det, konstaterar Ella. För sen var det Dandy Warhols-turnén och då hade vi redan gjort det värsta. Och att det var på KB, wow, det var så himla kul att se backstage och så.
Hur ska releasen firas?
– Vi kommer att vara i England för att turnera som förband till Teleman när albumet släpps, så vi ska försöka fixa nåt releasegig i London. Sen är det nån festival vi ska spela på, så vi stannar där ett tag. Men det hade varit kul att spela i Malmö, fixa nån egen release.
Någon månad efter att intervjun skedde så annonseras en spelning på hemmaplan, det blir gig på Plan B den 19 maj. Releasefesten i London går av stapeln den 9 maj på Rough Trade East.
