Det har gått lite mer än fem år sedan Avicii gick bort, alldeles för ung. Max Jonsson skriver om varför Tim Bergling var en unik artist, värd att minnas för alltid.
Nietzsche skulle ha sagt den fria andens människor. Med Thåströms ord; dom som skiner. Det finns många sätt att ge uttryck för den bråkdel artister som gör ett outplånligt avtryck i vår kultur. Den som odlat sin förmåga att utöva urskiljning kunde redan under den hjärtknipande intervju som Avicii gjorde efter spelningen på Summerburst 2011 förnimma att den då 21-årige Tim Bergling var på riktigt, och alltså tillhör den där bråkdelen.
Trots, eller kanske tack vare, journalistens frågor om framgång, mål och mening så drabbas man av den unge artistens kontrasterande värme. En värme som bara ödmjukheten, allvaret och autenticiteten kan alstra. Och det är förtrollande – människor som är på riktigt. Själva omdömet om huruvida någon är på riktigt eller inte verkar på något mystiskt sätt kunna fällas omedelbart. De utstrålar en charm som man inte kan värja sig mot. Och sällan är väl lyckan större än i mötet med någon som, bara för en minut, befriar en från samtidens plakatpolitiska narcissism.
Den brittiske musikskribenten och filosofen Mark Fisher skriver i boken Capitalism Realism: Is There No Alternative? (2009): “In postmodern late capitalism, culture is precorporative: it anticipates and produces culture itself, all culture will be a restatement of old messages as though new, all radicalism will be controlled.” Med andra ord blir kulturen i den postmoderna kapitalismen allt mer likriktad och retrospektiv. Artister som ägnar sig åt pastischartad musik har historiskt – eller åtminstone fram till och med 00-talet – uppfattats som nostalgiska, och därmed sorterats in under en specifik retrogenre. Idag reagerar man inte ens på att det ibland är svårt att avgöra om man lyssnar på ett nytt band eller på ett band som slog igenom 1978. Det originella uttrycket såväl som relationen mellan artisten och dess lokala samtid har urholkats.
I ljuset av den här dystra utvecklingen var Avicii snudd på unik och lyckades i allra högsta grad definiera soundtracket till 2010-talet.
Aviciis musikaliska gärning suddade ut gränserna mellan diskjockeyn, producenten och artisten. Dessutom förde han in organiska och akustiska element till en, förvisso förbryllad och bokstavligen buande, housepublik. Det måste ha varit en svindlande insikt för Bergling att country-gitarrer och bluegrass-sångare kunde användas på det här nya sättet.
Å andra sidan; vem är jag att uttrycka mig om Avicii och hans eventuella omstöpning av housescenen? Uppfödd och fostrad i rock‘n’roll, punk och pop och behäftad med attityden att i stort sett all EDM var en ihålig ursäkt till dans (undantaget Acid Paulis transcendentala remix av Swing Bop med “Der Dritte Raum” – överjordisk!)
Två veckor innan Tim Bergling hittades avliden på godset utanför Muskat i Oman 2018 började jag för första gången tack vare dokumentären Avicii: True Stories lyssna på hans musik. Det här var ju vansinnigt bra? Hans ödmjukhet och konstnärliga integritet gjorde mig skamfylld inför det förakt jag uppvisat gentemot både honom och hela det universum som jag menade att han representerade. Det var också plågsamt att i dokumentären se honom försöka prata ut med det andefattiga entourage som omgav honom.
Dokumentären skildrar hur Avicii till slut slukas av marknadskrafterna. Huruvida kapitalismen är direkt eller indirekt huvudansvarig för Berglings självmord är lika ointressant som omöjligt att utreda, men det är otvivelaktigt så att den kramade glädjen ur projektet Avicii, och utsatte den redan sköre artisten för en kolossal och helt meningslös belastning.
Avīci eller Avici står inom buddhismen för den lägsta nivån i helvetet, där elände och plåga till följd av grava illgärningar som levande väntar den som återföds. Vi får hoppas att det är där som de giriga kapitalister som förvandlade Tim Berglings musikaliska projekt till ett vinstmaximerande storföretag till slut samlas, för att i evighet göra avbön, medan Tim är på god väg mot nirvana.
