Det är en lite gråmulen eftermiddag när jag promenerar ut med en landsväg norrom Svenshögen i Bohuslän. Jag ska träffa Linn Österberg, även känd genom Sea Lion och Dimming, för en pratstund och vägen slingrar sig fram genom det vackra landskapet. Efter ett tag är jag framme hos Linn och vi sätter oss i hennes soffa med varsin härlig kopp kaffe med mandelmjölk och inleder vårt samtal.
Hur började musiken en gång i tiden, Linn?
– När jag var 19 år flyttade jag till Melbourne. Jag skrev mycket dikter och älskade att sitta på kaféer och skriva. Genom det träffade jag musiker och konstnärer. De peppade mig till tonsättningar och jag fick en gitarr för att lära mig spela och skriva låtar. Jag träffade sedan andra musiker och hade några band i Melbourne.
”Jag turnerade väldigt mycket och trivdes egentligen aldrig med det”
Du är aktuell med ditt projekt Dimming nu, vad kan du berätta om det?
– Jag ville släppa några låtar 2020 på något sätt och det blev Dimming. Mycket av det jag har skrivit med Sea Lion är från 20-årsåldern och är svårt att relatera till nu. Jag turnerade väldigt mycket och trivdes egentligen aldrig med det. Jag var trött på att göra gitarrbaserad musik och stå på en scen där jag kände mig obekväm. Jag var mer sugen på att göra ambienta, atmosfäriska grejer som skulle kunna bli ett DJ-set. Jag behövde göra något som kunde överraska mig.
I mitten av april släpptes singeln ”Flowers”. Vad kan du berätta om den?
– Jag ville göra något helt nytt. ”Flowers” är singeln från den kommande EP:n Last Life on Earth som är en ambient EP med fem spår som jag spelat in under de senaste tre åren sedan jag flyttade ut på landsbygden. Jag gör musik för att det ska vara utvecklande och utforskande, inte bara ett hantverk. ”Flowers” är mer avskalad än de andra låtarna.
Debutsingeln ”Deep Sea” släpptes sommaren 2020 och följdes upp med EP:n Sketches under hösten samma år.
– Alla de låtarna är jättegamla. Jag var 22 år när jag gjorde dem och jag hade ingen plats att släppa dem då, men jag ville återkomma till det någon gång. Jag har ungefär 800 osläppta låtar som jag exporterat från ljudprogrammet. Jag blir lite stressad av det, att jag aldrig kommer att göra något med det.
800 osläppta låtar! Jag är säker på att jag hörde rätt. Linn har varit extremt produktiv. Hon ville lära sig allt från början och gick in i det totalt. Nu arbetar hon annorlunda och har inte så mycket att bevisa för andra. Hennes strålande musik har vi haft förmånen att lyssna på i många år.
För mig är du mycket förknippad med Sea Lion och du har släppt några fantastiska låtar under det artistnamnet. Hur är statusen för Sea Lion just nu?
– Hon vilar djupt i en dvala, svarar Linn spontant med ett skratt. Jag vet inte om jag kommer att återkomma till henne, men det vet man aldrig.
”Jag har ungefär 800 osläppta låtar som jag exporterat från ljudprogrammet”
”Suburban Skies” som du släppte som singel till albumet Moonlight Here 2018 är en magisk låt. Jag minns att du fick stor uppmärksamhet i bland annat UNCUT då. Vad minns du från den tiden och vad kan du berätta om ”Suburban Skies”?
– Det var första skivan jag skulle släppa själv. Jag hyrde en stuga på landsbygden (då bodde Linn i Göteborg, min anm.) för att spela in den. Skivan blev förknippad med en lite tung period. ”Suburban Skies” handlar mycket om att allting gick vidare utan mig, ungefär som ett mellanläge. Jag skrev den i det huset och Bengan Blomgren gjorde den låten fin, minns Linn med ett leende.
Jag upplever stora skillnader när jag lyssnar på Sea Lion och Dimming. Har de skapats parallellt eller har det varit två tydligt skilda projekt?
– Jag har alltid haft intresse för instrumentala grejer med drones och det ambienta. Det är mycket press för mig att sjunga och det tar bort mycket av den pressen. Jag har arbetat med dem parallellt och jag har alltid älskat att göra drones, men jag har inte vetat i vilken form jag ska ge ut det. Jag har gillat att fastna i ljud ända sedan jag var barn. Om till exempel kylskåpet hade en ton jag gillade kunde jag sitta och bara lyssna på den. Jag har alltid varit fascinerad av ljud.
”Om till exempel kylskåpet hade en ton jag gillade kunde jag sitta och bara lyssna på den”
På fredag släpps EP:n Last Life on Earth med Dimming. Vad vill du mer berätta om den?
– Ingen aning, säger Linn snabbt och utbrister i ett skratt. Den har inget budskap. Inget stort grandiost mål. Jag har ingen aning om vad jag ska säga om den. Det är sällan jag har en intention.
Vad händer framöver?
– Oooh, jag skulle vilja leka med tanken att göra låtarna i någon livesetting. Jag vet inte riktigt hur just nu men jag tänker på det mycket. Det är alltid ett tomrum när jag inte har något live och har repat. Det är så jag har levt mitt liv.
Det blir slutorden och vi går ut till hästarna i hagen. En älg står på andra sidan vägen och distraherar både oss och hästarna. En stund senare promenerar jag utmed landsvägen igen. Regnet faller lätt, några tranor hörs på avstånd och en gransångare sjunger sin sång. Tiotusentals vitsippor har böjt sig ned i diket utmed vägen och jag tänker på mitt samtal med Linn. Vilken otroligt genuin människa som födde ett intresse för ljud redan i barndomen för att idag skapa fantastisk musik på olika sätt. Jag fortsätter därefter min promenad genom det lätta regnet med ett varmt leende.
