Det var en härlig vårkväll i Göteborg och Vitsippsdalen i Botaniska trädgården gjorde verkligen skäl för namnet. Fredagskvällen bjöd på legendarer i form av The Undertones och Hugh Cornwell, tidigare sångare och gitarrist i The Stranglers, och konsertlokalen var fina Pustervik.
The Undertones 45th Anniversary Tour bygger på att debut-EP:n Teenage Kicks släpptes sommaren 1978, men bandet fanns redan i mitten av 1970-talet. Konserten skulle dessutom ha ägt rum i fjol så jag fick inte riktigt ihop det med åren. På den tiden sjöng Feargal Sharkey i bandet, men han lämnade i samband med att The Undertones splittrades 1983. Bandet återuppstod 1999 med Paul McLoone som sångare och de övriga bandmedlemmarna var även med när det begav sig på 1970-talet. För många är bandet förknippat med ”Teenage Kicks”, men de släppte massor av bra låtar på de fyra albumen mellan 1979-1983.
För Hugh Cornwell är det ungefär som för Feargal Sharkey. Han var sångare och gitarrist i The Stranglers från starten 1974 till 1990 och sjöng legendariska låtar som till exempel ”No More Heroes”, ”Peaches” och skrev texten till underbara ”Golden Brown”.
Han gick på scen tillsammans med en basist och trummis strax före klockan åtta i blått sken. De inledde med Stranglers-klassikern ”The Duchess” och publiken var med på noterna från början. Jag har ingen koll på vad Hugh Cornwell har släppt efter The Stranglers, men de låtar han spelade som jag inte kände igen lät också bra. Annars var det höjdpunkter när Stranglers-låtar som till exempel ”Hanging Around” och ”Always the Sun” drog genom Pustervik. När scenen dränktes i rött ljus och ackorden till ”Strange Little Girl” inleddes var det magnifikt. Några härliga mellansnack på svenska piggade också upp tillsammans med avslutande ”Sweden (All Quiet on the Eastern Front)” som åtminstone delvis sjöngs på svenska. Ja, det var en härlig stund.
Strax före halv tio drogs skynket vid scenen och volymen höjdes när The Glitter Bands ”Just For You” strömmade ur högtalarna och The Undertones gick på scen. De inledde i bra tempo med ”Girls Don’t Like It” i lila sken, följde upp den med ”Jump Boys” och sedan fortsatte det med flera av deras grymmaste låtar där ”The Love Parade” och ”Jimmy Jimmy” gladde mig mest. Basisten Michael Bradley påminde även publiken om när hemmalaget på Nordirland, Derry City, slog ut IFK Göteborg ur kvalet till UEFA-Cupen 2006 men fick inga större reaktioner från publiken.
De fem musikerna gav oss verkligen en grym stund och i mitten av konserten exploderade Pustervik när ”Teenage Kicks” revs av. Men därefter var det lite som att luften gick ur tillställningen. Det var bara tillfälliga höjder med låtar som ”Family Enetertainment” och ”Here Comes the Summer” under den andra halvan av konserten. Om jag räknade rätt spelades 25 låtar, exklusive extranummer, på ungefär 70 minuter och allt avslutades med härliga ”Get Over You”. Jag upplevde det som en perfekt avslutning på en fin konsertkväll så jag lämnade Pustervik för att hinna med en buss hemåt.
Om jag har koll var detta min sista konsert som suttit fast på grund av restriktioner. Det känns som ett skönt vägskäl att passera och låt oss hoppas att en liknande period aldrig kommer tillbaka. Låt oss även hoppas att det inte tar 40 år innan The Undertones besöker Sverige igen. Senast de var här, före denna turné, var 1983.
