I samma handvändning som jag lägger det malmöitiska knastrockbandet Sista Bossens blåa smurfplatta Ping Pong på skivtallriken färdas jag tillbaka till när Plan B var en underjordisk gråklubb i en källarlokal tvärs över Norra Grängesbergsgatan. Ett tillhåll för stadens lokala antihjältar som Nova Blast, Juste Splint, Skenet Bedrar, Mary Anne’s Polar Rig och just Sista Bossen. Ett vardagsrum med groggar för fyrtio spänn och ett dansgolv som höll öppet tills den siste nattsuddaren ramlade omkull. En fritidsgård för trasiga själar fylld av rock’n’roll, karaoke och pingisbord. Ping. Pong. Ping. Pong. Ping. Pong.
Det där var längesen. Fem år har hunnit passera sedan Sista Bossen sist hörde ifrån sig på skiva. Ändå ser jag tydligt framför mig hur sångaren Hampus Sundén springer ut i publiken, klättrar uppe i taket och ålar runt nere på golvet så fort nålen träffar spåren. Sista Bossen har släppt karaokealbum, utvecklat datorspel, bryggt festbrus, uppfunnit vinkelmätarkompasser och trängt ihop tio låtar om priviligierat lidande på en ynka liten sjutummare. Men aldrig har de lyckats översätta sin intensiva livenärvaro till en liten bit plast lika gott som på detta dubbla minialbum. De bokstavligen river sönder hela mitt vardagsrum i ett enda virrvarr av kaos, galenskap och förvirring.
Sista Bossens knasiga knastrock är som alltid sprängfylld till bredden av tokiga infall, plötsliga stilbrott och abrupta taktartsbyten i en takt så man blir alldeles vild och sjösjuk. Kantiga indiepopslingor i sjufjärdedelstakt. Besinningslöst hardcoreröj i valstakt. Gitarristerna Frans Möller (Sveket, Hokkamuri) och Kristopher Ståhlgren (Scenic View) varvar hetsiga vindlingar med dånande dammsugarfuzz. Basisten Fredrik Almcrantz (Ramaskriet, Ulven, Leo Kall) går med bröllopsplaner. Trummisen Patrik Schlegel (Guds Pengar, Leo Kall) bankar vilt med lika delar raseri och betänksamhet. Joakim Lindberg (Manuela Iwansson, MF/MB/) tittar in på lite synthar och effekter. Kristopher plockar fram en borrmaskin. Frans skriker i falsett. Fredrik ylar på en mellotron. Ovanpå allt gapar Hampus på bredaste skånska med flabben fylld av dårskap, naivitet och mellanhundsperspektiv om propellrar, getter och att spela fotboll med träskor. Ett bob hund på tjack. Ett Sardo Numspa på lustgas. Ett Golvad Grävling som börjar närma sig medelåldern.
Men så helt utan förvarning blir det plötsligt lugnt och stilla. Kanske rentav vackert. ”För bra för att vara sant” är en luftigt svävande ballad som inleds med några nakna gitarrer och en trubbig bas bara för att sedan explodera i en gungande sjösjukevals. I ”Ett mönster” blir Sista Bossen något så otippat som sansade. Nästan åtminstone. Allra gulligast är den Philemon Arthur & the Dung-doftande barnvisan ”Stengeten” där en stenbock med kroppskomplex springer utför ett stup. Bara för att i nästa stund explodera igen. Dur och moll om vartannat. Allt i ett sanslöst tempo och i dängor som ”Ålapop” hinner jag inte ens med i svängarna. Hjärnan studsar som en pingpongboll.
”Snälla, snälla spela vår musik” bönfaller Hampus på sina bara knän i den albumexklusiva ”Radio” och i en rättvis värld hade det funnits nog med plats åt lite knastrock, skumpunk och ålapop i etern. Om det inte vore för branschfolkets och bolagstopparnas fruktan för allt som inte tillåter sig att formas efter mallar och etiketter längre än eftertexter. Töntar i alla stater, förenen eder!
[Crunchy Frog, 28 april]