Easy: ”Vi krattade manegen lite för den svenska vågen”

Foto: Sofia Wallner

Easy var kanske först ut av alla band i vågen som gick under beteckningen swindie i början av 90-talet. De gjorde sig bland annat tidigt ett namn i England. Till och med självaste Oasis hade en Easy-låt som intro när de gick på scen i bandets begynnelse.

Efter att ha pausat bandet när 90-tal rörde sig mot 00-tal gjorde man comeback på Emmaboda-festivalen 2010 för att fira 20års jubileet av debutalbumet Magic Seed, och har därefter mer eller mindre fortsatt göra musik och släppa skivor. Den 14 april släpptes bandets sjunde fullängdare, A Signal in the Clouds. Jag tog en kaffe en förmiddag i aprilsolen med två sjättedelar av bandet (Tommy och Rikard) på café Zenits uteservering i Majorna, och pratade om nya plattan och musikkarriären såhär långt.

Kan ni berätta lite om nya skivan som kom ut förra fredagen?

– Den spelades in förra sommaren, under en kort period i London, med producenten Pat Collier.

Han producerade även förra skivan va?

– Precis, 2019. Skivan Radical Innocence, som sedan släpptes 2020. Vi har en kompis i England, som heter Ben, och som är turnémanager. Han rekommenderade Pat då han ägde en billig studio, men som även var en rutinerad räv när det kommer till studioinspelning. Det blir lite mer fokuserat när man åker iväg, utan familjer, och isolerar sig i ett annat land.

Men hans musikaliska grund (bland annat basist i brittiska punkpionjärerna The Vibrators) skiljer sig väl lite från er, påverkar han er mycket rent musikaliskt?

– Ja, men han har producerat en rad indieband som kom fram i slutet av 80-talet och början av 90-talet, typ The House of Love och The Wonder Stuff, så han kunde den sortens musik. Han vill ha band med gitarr och trummor, annars spelar han inte in det hos sig. Sedan kan man säga att vi är producenter med, låtarna är ganska välarrangerade redan när vi kommer till inspelning. Vi är tvungna att jobba så.

Ja, det är min nästa fråga. Ni är väl ett ganska utspritt band? Sångaren bor i Tyskland…

– Precis, vi repar en gång varannan månad typ! Ett ”kvartalsrep”. Men nu ska vi snart ut och spela, så vi repade faktiskt förra helgen, och ska repa kommande helg. Sedan är inte alla alltid med heller. Den ena gitarristen bor i Stockholm till exempel. Så för själva inspelningen är det lika komplicerat om vi hade spelat in den i Göteborg, som i England. Sedan spelade vi in första plattan i London, och vi ville ha lite den där första känslan.

”Låtarna är ganska välarrangerade redan när vi kommer till inspelning”

Ja, visst var det så att ni var bland de första banden i hela swindie-vågen, att faktiskt slå i England?

– Ja, eller vi fick i alla fall uppmärksamhet i England. Men vi slog nog aldrig där som exempelvis Wannadies sedan gjorde. Fast vi krattade manegen lite för den svenska vågen som skulle komma. Och sedan ska man inte heller glömma att vi trots allt hade en hel del listframgångar just i England. Första skivans samtliga tre singlar låg alla på indietopplistan, ”Castle Train” / ”Cloud Chamber” nådde plats fem. ”He Brings the Honey” tog sig till och med in på vanliga Englandslistan.

Kände ni press av att vara första indiebandet på export?

– Nej, inte från vår egen sida. Vi hade lite svårt att skriva låtar till andra skivan, men det berodde nog mer på oss själva. Hur vi ville utvecklas. En styrka med vårt band har i alla tider varit att vi alltid gjort vår egen grej. Vi har haft en bild av hur vi vill vara, och den har vi stått fast vid. Men visst, det var fantastiska upplevelser som vi fick vara med om vid 24- 25 års ålder. Sedan kom Wannadies och Popsicle och tog den kommersiella indiescenen, 94-95 typ. Sedan slog hela britpopen igenom. Och då sveptes de (Wannadies och Popsicle) med där.

Foto: Sofia Wallner

Jag läste en intervju med Per Wiksten, sångaren i Wannadies, där han berättade att de fick vara med på ett skivbolagsjippo med en fotbollsmatch med andra band (Oasis med flera) och inga av de andra banden noterade dem för de tog för givet att de var ett brittiskt band de med.

– Precis, vi kom ju inte så långt, men på ett sätt är det lite häftigt att vi var före allt det där. Att vi haft ögonen på oss och kunnat påverka andra band som sedan skulle komma. På den tiden var det typ bara Nomads och Lädernunnan som hade spelat i England, om man bortser från Abba då. När vi fick skivkontrakten i England var det faktiskt lite rubriker att ”de ska bli större än Abba!”, och de var ju lite genant…

Lite jobbigt för ett svenskt indieband?

– Ja! Men riktigt så naiva var vi aldrig. Det var mer journalisterna som ville få det att låta så.

Men det känns nästan som ni är större utomlands än här hemma i Sverige eller?

– Ja, men det är så svårt att säga, världen är ju så stor. För tre år sedan spelade vi på Shiiine On-festivalen i södra England, och vi är nog enda svenska band som spelat där. Så lite ringar på vattnet har det nog blivit. Men sedan får vi nog skylla oss själva lite då vi inte spelat ute så mycket.

Fast nu ska ni ut på en liten turné va?

– Ja, vi kommer göra lite ströspelningar, det blir inga större turnéer längre. Vi har ju alla barn och jobb numera. Men Göteborg och Stockholm är bokat i alla fall. Sedan blir det en vända nere i Tyskland. Skivbranschen ser ju inte ut som den gjorde innan. Nu får man göra mycket själv. Fast samtidigt, för 30 år sedan fanns inte internet och man fick faxa grejer som skivbolaget i England behövde ha. Nu finns ju allt lättillgängligt, och vi har sociala medier.

”Vi kommer göra lite ströspelningar, det blir inga större turnéer längre”

Jag läste om att epadunk är den nya indievågen! Band som exempelvis Hooja spelar in allt med egna små medel hemma, men jag som gillar 90-talets indie tycker ju det känns lite fel.

– Hehe, ja precis. Men även om man vänder på det. Spelar du exempelvis Songpop så kommer Lana del Rey upp på indiegenren, en av världens största artister! Det har hänt mycket sedan vi spelade in våra första plattor. Andra plattan släpptes väl precis innan britpopen breakade, 1994.

Ni hade ett uppehåll under många år, men återförenades 2010. Och därifrån har ni mer eller mindre varit aktiva hela tiden?

– Ja vi har varit aktiva, men inte spelat något ute. Vi skulle göra en grej när Radical Innocense jubileumsutgåva släpptes men det var precis när pandemin bröt ut. Men vi har fortsatt att hålla på utan att ha förändrats särskilt mycket. Vi har nästan samma replokal som vi alltid haft! Endast flyttat ner en våning.

Ska vi prata om namnet Easy? Det är väl också ett tydligt spår av 90-tal innan internet fanns? Nu skulle det väl inte gå att starta ett band med det namnet? Måste ju finnas många med det namnet redan?

– Namnet var egentligen inget vi ville ha. Vi hette från början TV Pop Crisis, men fick inte heta det för vårt skivbolag. Sedan gjordes det en tävling i P3 om vad vi skulle heta, som inte utmynnade i någonting faktiskt. Det var P3 Bommen som hade en lyssnartävling där lyssnarna fick komma med förslag, men vi gillade inga förslag. Sedan så hade vi en låt som hette Easy, som istället blev bandnamnet. Vi har väl aldrig någonsin gillat det bandnamnet egentligen. Men man vänjer sig liksom. Det finns så otroligt många bra band, men med dåliga bandnamn. Och tvärtom! Men det är väl inte namnet som är vår främsta tillgång kanske.

Ni står inte och faller på bandnamnet?

– Hehe, nej precis.

Foto: Elliot Holmlund

Jag gillar ”Alchemist Girl” från nya plattan, kan ni berätta lite om den?

– Johan, vår sångare, är den som skrivit texten så vill du veta vad den handlar om får du kolla med honom. Men en fun fact är att den hette ”Alchemist Boy” från början! Men sedan allt eftersom den utvecklades byttes namnet till ”Alchemist Girl”, vilket blir lite konstigt när man repat den länge. För någonstans i bakgrunden heter den fortfarande ”Alchemist Boy” liksom. Låtens betydelse ändrades dock inte i grunden, utan mer ens egen bild av låten. Då kom texten mer fram och Johan fick förklara den tydligare. Och då blev den riktigt bra.

Det kanske blir som när, jag tror det var Anders Göthberg, eller möjligen Pop-Lars i Broder Daniel, som berättade om när han fick skivkonvolutet och läste texten till ”Shoreline” och upptäckte att ”fan, det här är ju en riktigt sorglig låt! Jag hade bara repat den i lokalen och gillat musiken”?

– Hehe, ja precis. Vi har väl aldrig haft särskilt jättetydliga texter, men man kan väl någonstans ana att det finns en lite mer politisk ådra under ytan på våra senare grejer. Jag tror att även från oss som spelar musiken, och inte skriver texterna, så finns det en tydligare känsla med vad vi vill förmedla genom musiken. När vi började var det nog mer fantasi-aktigt. Nu känns det mer konstnärligt och innehållsrikt.

”Man kan väl någonstans ana att det finns en lite mer politisk ådra under ytan på våra senare grejer”

Ni har ett par spelningar inbokade framöver?

– Ja, två spelningar i Sverige, sedan en liten Tysklandsrunda till hösten. Som Johan fixar med då han bor därnere. Förhoppningsvis blir det lite fler i Sverige. Men det blir mycket helggrejer då vi har vanliga jobb numera. En gång i tiden var vi som en maskin gällande spelandet. Vi gjorde många förbandsgig, bland annat som förband till The Charlatans, då de hade deras största hit ”The Only One I Know”, som de lite dumt nog alltid öppnade med. Då kom publiken, fick höra vårt förbandsgig, sedan stora hiten med bandet de var där för, och sedan gick luften liksom ur! Och då hade vi stått där i 18 minuter och kört över folk. Då kände man att man kunde välta vilket band som helst liksom.

– Men vi är ett mycket bättre band idag, mer samspelta, bättre låtar. Allt är bättre förutom omvärlden då. Det är svårt att komma fram idag som ’ett gammalt band’, det kommer drösvis med nya band idag som har en helt annan möjlighet att nå ut. Så vi får hoppas att folk fortfarande vill se oss. Allt går i cykler liksom, vi har inte förändrat oss nämnvärt, så förhoppningsvis kan vi tajma in när själva uppstudsen kommer. Det enda vi kan göra är att fortsätta med vår musik.

Ja och gör ni det tillräckligt länge kommer er tid snart igen?

– Ja och gör den inte det så kommer vi fortsätta att spela i alla fall.

Dagen efter, när jag hade renskrivit intervjun och mailat till bandet, hörde även sångaren Johan Holmlund av sig och ville komplettera.

”Alchemist Girl” har alltid varit tänkt som en text om en flicka, eller kvinnor, som reser sig med sångens hjälp ur fångenskap och slaveri. Ut ur pyramider, ut ur öknen, för att sjunga i en grönare dal. Generellt har texterna mot senare år blivit mer politiska. Förra plattan (Radical Innoscense), texterna från den uppmärksammades en hel del runt Black Lives Matter.  Även texterna på nya skivan är mycket politiska, lyssna exempelvis på ”Song in the Key of Lies”. Hade jag varit Morrissey hade jag sagt att det är den bästa text på engelska som har skrivits av en svensk.