Först, några synonymer till engelskans “multitude”: muchness, variety. Svenska översättningar: mängd, myckenhet.
Sedan, en anekdot. Jag träffade Leslie Feist en gång. Hon var lugn, nästan reserverad. Vaksam. Visionär och full av tillförsikt – så säker på sin sak att hon inte försökte försvara den. Då hade hon precis släppt Pleasure och var på världsturné. Jag skulle intervjua henne. Hon satt mitt emot mig. Leslie Feist – som ångrar att hon lät ”1234” figurera i en iPod-reklam, som sedan genombrottet med The Reminder har gjort allt i sin makt för att åter bli ovidkommande – utstrålade det så starkt den gången vi sågs: hon ville vara i fred. Skapa i fred.
Det var 2017. Pleasure var, precis som Metals, ett stundtals obstinat försök att göra genombrottet ogjort. Det lättsmälta och välavvägda skulle utmanas. Reaktion, motreaktion: Feist, frustrerad över att vi på grund av iPod fucking nano fått fel bild av henne, har, i flera år, på nästan maniskt vis, försökt få oss att omvärdera henne. Se henne så som hon vill bli sedd – för kanske finns det ingen som tar sin musik på lika stort allvar som Leslie Feist. Däri har låsningen legat. Notera tempus.
Så blir det 2023, så kommer Multitudes. Och äntligen släpper Leslie Feist taget om sig själv. Hon har segrat, eller kanske gett upp. Något har hunnit i kapp, eller sprungit ifrån. Vi vet sedan Broken Social Scene och Pleasure att hon inte räds de stora ljuden och oljuden. Vi vet sedan urminnes tider att hon inte heller räds det mjuka och trallvänliga. Ändå är det först nu hon låter dessa båda jag mötas på riktigt. Illavarslande Stanley Kubrick-körer i ”Become the Earth”, mjukt som nyvintersnö i ”The Redwing”, ursinnesvrål i ”Borrow Trouble”.
Feist är som bäst när hon inte försöker förhålla sig till sig själv. När det inte gör något att vi påminns om The Reminder, eller för all del glömmer bort den helt och hållet. Som på avslutande ”Song For Sad Friends” – inte tänker jag på en hjärtekrossad singer-songwriter-Feist i en park i London då, nej, jag tänker på nigerske synthprofilen Mamman Sani (och klimatkrisen). Några spår senare ska jag tänka på döden. Och alldeles i början, till de luftlätta raderna i ”Forever Before” – “Another day to be alone / Another lake to throw a stone in” – då tänker jag inte alls, jag bara känner.
Feist på Multitudes är Feist mittemot mig på intervju 2017, så säker på sin sak att hon inte försöker försvara den; Feist på Multitudes är Feist på ”1234”; på ”Mushaboom”; på väg, bara, åt helt rätt håll. De många Leslie Feist rör sig äntligen tillsammans. Myckenhet och minimalism. Multitudes.
[Polydor Records, 14 april]
