Planetens färskaste visklubb heter Röven och håller till på Mässingshornet. En visklubb genomsyrad av lika delar vördnad som befriande respektlöshet för visans historia. En visklubb byggd på snusk, mys och ett brinnande punkhjärta.
Som Malmövisans svar på Arne Weise springer Johannes Antreski runt i lokalen och tänder ljus medan han nynnar på basslingan till ”Tänd ett ljus” av Triad. Det är han och några andra av Malmös främsta visartister ur det yngre gardet som driver klubben. Jacob Sundberg (Sunkens Taverna), Knyttet Larsson, Viktor Lenberg, Sara Elira samt John Ström (Waistcoat Riot, John & En Brokig Samling Hjältar) som även håller i Mässingshornets öppna scen varje tisdag. Allihopa förträffliga artister i sin egen rätt men ikväll framträder de som en enhet, såväl som arrangörer som i de humoristiska pausnummer som förvandlar visaftonen till en hel revy. Som traditionen bjuder redan efter andra kvällen. Rövargänget formerar sig till en ståtlig kör, Johannes greppar dirigentpinnen och sedan skanderas ett atonalt ”Välkommen till Röven!”.
Sören Alexandersson (Jæmmerdahls Visorkester, Jämna Plågor, Libresse) har rest från Tollered för att ta den i tvåan. En gång i tiden sångare i Ebbot Lundbergs gamla råpunkband Tatuerade Snutkukar, numera biodlare och skivbolagsdirektör på Troglodyt Produktion. Den här gången har han med sig en nylonsträngad gitarr och ett gäng pillemariska betraktelser fyllda av skavankelmod, relationsfilosofi och underfundiga ordlekar. Med en daggmasks hela karaktär ljuger han så det nästan blir sant om parbildning på sunkpubar, ohjälpligt dementa gubbar och grannar som sätter upp arga lappar i tvättstugan. För det mesta i ett makligt vislunk men när han avslutar med den punknostalgiska Jämna Plågor-dängan ”Asfaltsindianer” svänger det plötsligt till rejält. Ett hejdlöst luffarpunkshärj som för tankarna till Cornelis Vreeswijks ”Pamflett nr 62 (Ta en moralkaka till)” medan Sören ylar som en tågvissla.
Jacob dyker upp utklädd till Björn Eriksson. En riktig Hans Holmér-figur som inte bara är före detta rikspolischef, nuvarande ordförande för Riksidrottsförbundet, landshövding i Östergötland och initiativtagare till Kontantupproret utan dessutom finns på riktigt. I en intervju med John bekänner han att trots allt han sysslat med har han försummat kulturen och därför tagit ett solidariskt beslut på egen hand om att utse den till en idrott. John greppar en akustisk gitarr, Johannes sätter sig bakom pianot och med melodramatiskt darr på rösten besjunger Jacob allt han vill göra mot kulturen till tonerna av Frank Sinatras ”My way”.
”Jag vaknade till en överraskning igår, jag hade fått en helt ny röst” säger Camilla Ljung. Hon har tappat rösten men i gengäld har den hittat en varm botten och en beslöjad luftighet och blivit lika raspigt hes som vackert spröd. En röst som inspirerat till den alldeles purfärska ”Mitt framför näsan” om att leka Fågel, fisk, mittemellan. Jag vet inte hur hon låter i vanliga fall men den nya rösten framhäver det trevande och sårbara i de svärmiskt meditativa sångerna om mänskliga relationer, drömmar och hennes nyliga flytt till Malmö från Umeå. Ibland plockar hon fram en akustisk gitarr, ibland plockar hon fram en ukulele och i den avslutande ”En snegeltur” tittar den nyfunne vännen Vilhelm Enroth in på en feberyr altsaxofon.
Stilla förtrollande visor med inslag av smygvalser, gammal schlager och jazz. LT Fisk, Towa Carson och Moonica Mac hälsar på. Och så Cornelis Vreeswijk när hon förvandlar ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” till en gripande feministisk tröstevisa som tydligt tar ställning för Cecilias öde. Allra starkast är den drömmande ”Sjusovarn” om en som sitter bakom ratten medan en annan sover i baksätet och deras drömmar mellan vardagsslit och legobitar på golvet. Vart har du kommit mer än till Falkenberg? Vad har du åkt genom mer än Bohuslän? Jag undrar vad du drömmer om.
”Fan va äkta!” ropar någon i publiken varpå John medger att han också blivit både melankolisk och nostalgisk. Johannes sätter sig bakom pianot och Knyttet plockar på sig ett dragspel. ”När man sitter såhär på Röven med en ostämd dragspelare bredvid sig faller visor in i huvudet hela tiden” säger John och tänker särskilt på en som är gjord av Jacques Brels bror Kjell Brels svåger Kent (eller möjligtvis Galenskaparna och After Shave). Och till fransk dramatik, upprepande tonartshöjningar och överdriven mimik sjunger John om en röv i Madrid som klätts i en byxa av tweed.
Från en bordell i den kända TikTok-staden Borås har kvällens sista huvudakt Fou Parle hämtats. Fou Parle är franska för ”Galet Snack” men också pseudonym för Mikael Karlsson från de legendariska punkbanden Råttorna och Iguana Party. Som soloartist drar han sitt kännetecknande vemod till sin spets när han klär den trasromantiska poesin och de melankoliska melodierna i en avskalad skrud. Fous akustiska gitarr och Tomas Edelgårds (LongKalsong)romantiska piano. En vanlig söndagsmorgon i en pjäs av Lars Norén. Med utflykter till Kreuzberg, Luxemburg och Österlen utspelar det sig oftare på ett socialkontor, utanför bolaget eller på Elvans Spårvagn ner mot revolutionen, den där som aldrig kommer att ske. Det är mannen på Göteborgs Central som gillar förrymda barn. Det är flickan som lever på sprit och rohypnol. Han snor en titel av Toni Holgerson och lägger in sig på ”Sentimentalsjukhuset”. Iguana Party-dängan ”Vacker när du lever” blir en stilla gråt. Ingen kan få plats med så mycket sorg i ordet ”lycklig” men mot slutet tittar det faktiskt in en del glädje. ”Det jag saknar är flickan” kunde varit skriven av Traste Lindéns Kvintett i deras allra mest euforiska stunder och i den Cornelis Vreeswijk-doftande luffarpunksgospeldängan ”Guds armé” står de taktfasta handklappen och den öronbedövande allsången som spön i backen. Allra starkast brinner Fou Parle när han reser till Indien i den oväntade tolkningen av Calcutta Transfers obskyra dänga ”Ganges”. Det är inte bara elände!
Som traditionen bjuder redan efter andra kvällen avslutar Visklubben Röven med sin signaturmelodi ”Serenad för två (eller tre)” skriven av Knyttet Larsson. En luftigt svävande jazzballad som för tankarna till Monica Zetterlunds allra sorgsnaste stunder, komplett med Toots Thielemans-munspel och allt. Sällan har en röv rört sig lika graciöst.
Andra upplagan av Visklubben Röven är till ända. Som det så vackert heter. Nästa tillfälle blir söndagen den 14 maj, även det på Mässingshornet. Då kommer exempelvis krogknegaren Stina Künstlicher för att berätta om hur det är att slita röv på krogen.
