Det är i Sundsvall det händer. Eller i Punksvall som det heter i folkmun. Jag har rest dit hela vägen från Malmö för att gå på det hejdundrande punkgalejet Punken är Vår! på den femtioårsjubilerande rockklubben Pipeline. Igår spelade Hata Som Lejon, Anti-Lam Front, Kardinalen, Varnagel och Coca Carola. Idag fortsätter det, dubbelt så grandiost.
Festivalens enda lokala akt Hårdgnissel inleder kvällen och plötsligt förs vi tillbaka till tiden då staden styrdes av band som Massmedia, Pizzoar och Förbjudna Ljud. Lämpligt nog sparkar de igång det hela med en vildsint tolkning av Vacums ”Vad har du gjort?”. Med Vera Ördells (Vera Norea) vassa gitarrslingor, Manfred Lindes (Köpmangatan) råa basgångar och Simon Sembs skramliga trummor är den primitiva replokalspunken fylld av klara melodier och ett infernaliskt tryck. Ovanpå allt vrålar Vera med sin brutala avgrundssopran om saker som hockeykillar, sjukskrivningar och hemstaden. Kvällen till ära framför de en rad ännu outgivna dängor varav klimatångeststänkaren ”30 år” utgör en av spelningens absoluta höjdpunkter. Folk skriker efter extranummer men det fullpackade spelschemat tillåter inte det.
Näst på tur är den gubbgriniga stockholmskvintetten Käftsmäll. De tillhör den kränkta generationen och består av den tjurige sångaren Putte Norén, gitarristerna Gunnar Artiles och den spexige Christer Myrman, psykopatbasisten Mikael Modig och trummisen Johan Svensson. Med kompakta Dödsbabs-riff, lekfulla gitarrslingor och raka melodier irriterar de sig på radhusrebeller, tystnadskultur och folk som inte bländar av till halvljus. Självklart med en stor portion humor och i ”Radhusrebell” och ”Chefens hund” bjuder publiken upp till mosh. I den sistnämnda klättrar Putte upp på kravallstaketet medan Johan gnäller som en hund varpå Putte slänger sig på golvet. Allra starkast blir det dock när de tolkar bygdens son Mange Hellberg (Mange Myt) i den socialrealistiska ”En sång för Jenny”.
Till en gullig såpbubblemaskin kliver Kardborrebandet från Falköping på scenen. En ettrig kvintett som behandlar allvarliga ämnen som pulvermos, skoknytning och folk som kör EPA mitt i natten till klistriga melodier i rasande tempo som får dem att landa någonstans i gränslandet mellan EPA och Världen Brinner. Sångerskan Nanna Lindblom-Berg (Vänsternäven, Kollektivet) far runt som ett yrväder på scenen och tillsammans med gitarristerna Emil Söderberg och Kim Löf, basisten Mattias Wiikman och trummisen Joacim Lindblom-Berg (Dystra Li, Kollektivet) är det en hetsig adrenalininjektion. Emil och Mattias byter plats med varandra, Nanna klättrar upp på kravallstaketet och Emil sjunger några duetter. Allra starkast är den teatraliskt arbetskritiska ”Fabriken”.
Punk är inte en musikstil utan en inställning och attityd. Det handlar inte om hur man låter utan om vad man vill. DIY och skit-i-etablissemanget-för-att-etablissemanget-alltid-har-skitit-i-oss. I mitten av programmet dyker det oväntat upp ett helt block med akustiska akter som tydligt visar att punken också är deras.
Först ut bland de mer lågmälda artisterna är Von Bacchi. Eksjösonen David Törnberg Kareliusson (Myllan, Röd Revolver) som en Bacchi hjälte klädd. Med en akustisk gitarr förvandlar han på typiskt Så Mycket Bättre-manér en rad trallpunkstänkare till oigenkännlighet. Charta 77, Slaveriet och Lastkaj 14 blir akustiska ballader och Jens Järvinen (Järnblod, Vintertid) dyker upp på Fruktansvärlds ”Till varje pris”. De personliga tolkningarna är både dynamiska och oväntade men det är när han tolkar sig själv det brinner till på allvar.
Efter band som Asta Kask, Cosa Nostra och Johnny Kask behöver Bonni Pontén från Mariestad knappast någon närmare presentation. Iförd cylinderhatt, tumplektrum och ett svallande ordflöde förvandlar han diverse allsångsdängor ur den mångåriga karriären till brinnande akustisk luffarpunk. ”En annan väg” blir innerligt eftertänksam, ”Dom får aldrig mig” får ett sorgset vemod och i ”Några jävla spänn” leker han fram ett flamencosolo. Asta Kask var ett av de absolut första banden som spelade när Sundsvalls Musikforum förvandlades till Pipeline och mot slutet kallar han upp Pipelines styrelse för några obönhörliga stänkare. Thomas Björling (Goondocks, Vintertid, Headless Frank) sätter sig bakom trummorna, Theresa Bystedt (Animal Nights) plockar på sig en elbas och Bonni själv byter till en elgitarr i en explosiv final av stänkare som ”AB Böna & Be” och ”Vill inte va med”.
”Jag har spelat på det här stället sen innan det låg här” säger Johan Johansson och refererar till sig själv som en gammal relik. Redan 1979 spelade han på Sundsvalls Musikforum med KSMB och sedan dess har det blivit återbesök med såväl Strindbergs och John Lenin som i egen låg person. Han var tillochmed här med den kortlivade konstellationen De Missanpassade tillsammans med Kajsa Grytt och passade då på att skriva en berättelse om hur Jesus blev tillverkad på hotellet strax bredvid. Den här kvällen sitter han ensam på en pall och framför sina underfundigt filosofiska drapor till tonartsfrämmande Beatles-ackord och är ovanligt nyanserad. ”Till min vän” görs som han gör den med Ellinor Brolin och ”Världens bästa dåliga exempel” får epitetet ”Rimlexikonets död” medan arbetsmarknadsminister Johan Pehrsons lokförartal bäst sammanfattas med ett enda rungande ”Va?”. Allra starkast är den syrliga nyliberalkängan ”Om du överhuvudtaget bryr dig” som en gång i tiden gjordes tillsammans med Sator.
Redan innan folk hunnit in i scenrummet har Lastkaj 14 dragit igång med ”Se på oss nu”. Det är larmigt och intensivt och jag har nog aldrig sett dem lika taggade förut. Basisten Pierre ”Stryparn” Pettersson (Skumdum, Sardo Numspa), gitarristerna Ammy ”Bulten” Olofsson (EPA) och Markus ”Kapten Grå” Johansson Malmström (4Arm, Fatal Smile) och trummisen Olle ”Dr Dille” Ferner (Afgrund, Enemy Is Us) delar på sången med sina väldigt olika röster och på så vis skapas en ovanligt levande dynamik åt de ångestdrypande trallpunkstänkarna. ”Mänsklighetens snara” kallas för en Von Bacchi-cover, ”Konsumera mera” bjuder upp till publiksurf och i dängor som ”Jag är inte arg”, ”Becksvart” och ”Håll höjd” är det så mycket allsång att Lastkaj själva inte behöver sjunga. Nora Malmström från Dålig Isolering dyker upp för en duett i ”Leva loppan” varpå Pierre kläcker ur sig att han börjat äta barn. Kvällen till ära är det dessutom försläpp för den kommande hardcorekassetten Står stött men istället överraskar de med den ännu nyare ”Ljus från båda håll”.
Förra skivan var en split tillsammans med Fruktansvärld från Gävle. En fruktansvärt stark debut där Fruktansvärlds Asta Kask-doftande sida rentav var skivans absoluta höjdpunkt. Inför det egna självbetitlade albumet som släpps om några veckor är ljudbilden någorlunda förändrar men fortfarande rör det sig om molldränkta ångestdrypande trallpunkstänkare med massiva gitarrväggar, grubblande texter och ett sanslöst tryck. Kvällen till ära förstärks sångaren och gitarristen Thomas Österberg (Tide Of Events, Leiah), basisten Otto Molin (Porrkestern, Radio Nord), den spexige gitarristen Martin Unoson (Luftslott, Porrkestern) och trummisen Torbjörn Dahlén (Prescriptiondeath, Änterbila) av en rad gäster. Kapten Grå dyker upp i den gladlynte ”Trädgårdsland” och i ”Avskyvärld” får både Stryparn och Bulten vara med. Bara för att Thomas handlöst ska slänga sig ut i publikhavet i avslutande ”Solitär misär”. Fy skråen, vilket härj!
Till en livad raket kliver Björnarna från Uppsala upp på scenen. Kvällens låtlista är skriven på rövarspråket och innehåller som vanligt en rad pigga allsångsstänkare som direkt sätter sig på skallen. Gitarristen Henrik Bergsten sjunger några rader i ”Vi slår igen” och ”Geronimo” men i dängor som ”Idiot”, ”Brackan den Brunes marginalskatt” och ”Jimmy Jugend” är allsången så öronbedövande att huvudsångaren Björn Limander knappt behöver ta en ton. Tillsammans med gitarristen Mikael Bodin, basisten Martin Hast och trummisen Fredrik Olsson blir det en sanslös fest. Stryparn kommer upp för att slänga sig i publikhavet, ”Fantasifosterland” bjuder upp till en stökig mosh och i ”På spåret” förstärker Björn med ytterligare lite trummor. Om några veckor släpper de dubbelalbumet Historierevisionism fylld av nyinspelningar av gamla dängor, flera av dem från tiden innan Björn ens var med i bandet. Ikväll är han dock verkligen med och i ”Fem av femtiotvå” surfar han på publiken. Den är också med och i den avslutande Gullan Bornemark-doftande sommarplågan ”Det är så härligt att gå i solen” fortsätter allsången långt efter att bandet packat ihop. För bövelen, det här är verkligen inte det sämsta!
Västeråsbördiga Världen Brinner äger natten och får därför avsluta hela festivalen med dängor som ”Berlin”, ”Dom mörda Ida” och ”Skrik bort all ångest”. Men i och med det fullpackade schemat har tiderna blivit en smula försenade och jag måste skynda mig till nattåget hem till Malmö. Från säkra källor får jag dock höra om allt jag går miste om och jag grämer mig rejält. Hur sångerskan Malin Sandberg far runt som en orkan på scenen och håller brinnande brandtal om självmord och våld i nära relationer. Hur folk sjunger med i de klistriga popmelodierna. Och kanske framförallt om hur Von Bacchi kommer upp och gästar. Ännu en gång har sångerskan Malin Sandberg, gitarristerna Johannes Carlsson (The Hawkins) och Allessandro Mazzoni, basisten Tobias Berglund och trummisen Per Erik Hartwig gjort en fantastisk spelning men den här gången ligger jag i en södergående tågkupé.
Tåget rullar söderut. Rälsen dunkar utanför i samma takt som mitt hjärta slår. Det har varit en fantastisk helg med en svåröverträffad lineup och jag är alldeles för mycket uppe i varv för att komma till ro. Istället ligger jag klarvaken medan dängor av Björnarna, Fruktansvärld, Lastkaj 14 och Varnagel ekar inuti skallen. Efter ett tag somnar jag dock och när jag vaknar upp i Stockholm känns Sundsvall nästan som en feberdröm. Men efter det här är Punksvall faktiskt också min stad. Punken är Vår!
