När jag snubblar in på Pipeline i Sundsvall möts jag av affischer och målningar från väggar till tak som vittnar om allt som hänt under den anrika rockklubbens historia. Jag drömmer mig tillbaka till legendariska spelningar med lokala hjältar som Brända Barn, Vacum, Krunch, Motorjoke, Tugga Terrier, Rasta Hunden och Crompojkarna. Tillbaka till den tiden då staden i folkmun gick under namnet Punksvall.
I år fyller Pipeline med Thomas Björling (Goondocks, Vintertid, Headless Frank) i spetsen femtio år och firar med det överdådiga punkgalejet Punken är Vår! i dagarna två.
Hata Som Lejon från Söderhamn inleder festivalen. Målande samhällsbetraktelser och personliga grubblerier till brinnande melodier som tillsammans med gitarristen Erik Thyrs klara tenor placerar den dynamiska skatepunken lika mycket i den romantiska indiepopen. Trummisen Lars Pettersson väver in några marschvirvlar och gitarristen Andreas Maverick Tengström väver in några sillastämmor medan basisten Joel Lantz driver på med sina melodiska basgångar. ”Ladda bössan” görs som duett med Andreas och ”Svart som natten” och ”November” blir muntra allsångslekar. Ändå är det ingenting mot den intensiva allsång den gåshudsframkallande socialpornografiska dängan ”Tunga steg” lockar fram helt spontant och när de sedan avslutar i med en stilla minnesceremoni för en vän som dött alldeles för tidigt i ”1988” brister det nästan för mig. En stark inledning på en fantastisk festival.
Att skandinaviska i grunden är ett och samma språk blir självklart när Anti-Lam Front från Trondheim kliver på scen. Sedan de debuterade 2019 med dubbla split-EP med Laarhöne respektive festivalgeneral Thomas Björlings Headless Frank har deras bredbenta skatepunk på bredaste tröndska varit en stor favorit hos mig. Kanske allra främst för hur de behärskar det norska språket. Norges svar på Bad Religion. Ikväll är första gången jag ser dem live och jag slås direkt av hur sångaren Erlend Lånke Solbu (Rifu) far runt som ett yrväder på scenen när han inte klättrat upp på kravallstaketet. Det broderliga samspelet med brorsan och basisten Erik Lånke Solbu utgör halva showen när de raljerar över språkförbistringar, hytteparadis och Sundsvallscupen 1995. Med Elling Finnanger Snøfugl bakom trummorna skapas ett infernaliskt tryck som stundtals för tankarna till melodisk hardcore. Gitarristen Eskild Johansen Næss röjer så hårt att pedalerna pajar. Gitarristen Øyvind Sarheim för en mer tillbakadragen tillvaro men tillsammans med Eriks ovanligt melodiska basgångar ger det bandet en oväntad dynamik. ”Hold kjeft og resigner” och ”Beklager, etniskt fejl” görs som duett med Eskild medan Charta 77-flirten ”Populistan” och avslutande ” Livet’s harde skole!!!!!1” blir duetter med Erik. Allra starkast är dängor som ”Bandasjer brudd med gaffa” och ”Ikke misförstå med vilje for helvete faen”.
Med förra helgens Påskpunk i Hofors i bakhuvudet blir Umeåbördiga Kardinalens (fd Kardinal Synd) spelning en riktig revansch. Även om gitarristen Daniel Marklind (BackBreaker) återkommande råkar trampa på stämpedalen av misstag drabbas de inte alls av samma ljudproblem och istället framstår de som en okuvlig kader i främsta ledet för revolutionen. Martin Brunzells (Defiatory) fläskiga basgångar och solida tordönsbaryton, Daniels och Carl J Svedjeheds (Statues) massiva gitarrväggar och Love Sundlöfs (The Fitzgeralds) explosiva trummor. Molldränkt ångvältspunk med tydliga metalinfluenser. Ve dig borgare, nazist och miljardär! Kaboom!
Med en Slutstation Tjernobyl-split, ett jubileumsalbum och en hyllningsplatta på mindre än ett år är de inne i en väldigt kreativ fas och ikväll märks den energin av. Kanske allra främst i stänkare som ”Konflikthantering 101” och ”Odens soldater”. Daniel sjunger duett i ”Mellan ge upp och förtvivlan” medan Love gör detsamma i ”Den gamla goda tiden”. Med tanke på att Slutstation Tjernobyl varit tvungna att ställa in hade det varit trevligt om de framfört sin tolkning av ”God läskeblask” men den stora frågan är: Var höll Coca Carola-Curre hus under ”Ett jävla liv”?.
När Varnagel bildades i Ekerö 1999 var trallpunken på väg utför och när debutalbumet Offentligt hyckleri släpptes för tjugo år sedan var den så gott som död. När de efter femton år i andra band som Järnmalm, Kolonin och Bendel & Co kom tillbaka med återföreningsalbumet I vargars land (2022) såg klimatet helt annorlunda ut. Inledande ”2007” berättar kort och gott om det samtidigt som den i det här sammanhanget blir en hyllning till hela punkhistorien och i synnerhet till Punksvall. Den vänsterhänte gitarristen och sångaren Tobbe Malm (Frank Evert Lipar) håller brinnande brandtal om nyliberalism, främlingsfientlighet och kalla högervindar, basisten Erik Boström (Tarmludd) klättrar på kravallstaketet och tillsammans med trummisen Fredrik Tjerneld (Frank Evert Lipar, Claes Celsing) och den ständige extragitarristen Joel Malm blir deras folkmelankoliska Radioaktiva Räker-doftande trallpunk inpyrd av omedelbara melodier, genomträngande gitarrslingor, ska och abrupta tempoväxlingar. Kvällen till ära varvar de gamla klassiker som ”Den perfekta rebellen”, ”Frihet för få” och ”Stenar mot pansarvagnar” med nya stänkare som ”Som tiden ger rätt”, ”På andra sidan taket” och ”I vargars land” och som extranummer överraskar de med den hurtiga skastänkaren ”Jag hatar ska”.
Trots att vi befinner oss i Sundsvall börjar ett gäng överförfriskade killar plötsligt hylla Djurgårdens fotbollslag varpå någon annan plötsligt refererar till Räserbajs ”Spriten räddade mig från sporten”. Jag skyndar mig att rota i de dignande skivstånden från Tidens Tempo och Second Class Kids Records men jag kan inte annat än att medge att stämningen är en annan. Nu jävlar är det hålligång! Och när dörren till scenrummet äntligen öppnas en sista gång för den här kvällen väller folk in med ett hejdlöst tryck.
”Nu ska ni få igen för nitton års tystnad” säger sångaren och gitarristen Curre Sandgren (Rolands Gosskör, Fabriken, Krymplings) när Åkersbergas stoltheter Coca Carola avslutar festen. Redan 1986 matade de på med sin ångestdrypande ångvältspunk men la egentligen ner redan 2004. Kvällen till ära återsläpps bandets fjärde album Dagar kommer (1996) på vinyl och i och med det sätts dängor som ”Livet” och ”Svagfelighet” i ett nytt sken. Åke Noring (Rolands Gosskör, Nein, Fabriken) är tillbaka som basist och tillsammans med Curres tuggande kvintackord, Jonas Winbergs krämiga elgitarrslingor och Beat Butchers skivbolagsdirektör Mårten Tolanders effektiva trummor skapas ett infernaliskt tryck som hejdlöst driver på publiken till vildsint pogande och öronbedövande allsång.
I ”Store Guden Värden” hoppar hela publikhavet upp och ner. Ovanpå allt står Curres kraftfulla tordönsbaryton som fullkomligt vrålar ut sin ångest i dängor som ”Jag går upp och håller käften”, ”Hallå i huvet” och ”Blommorna jag får”. I extranumret bjuda Martin Brunzell från Kardinalen upp för en duett i den brötiga metaldoftande ”Paintball boys” medan festivalgeneral Thomas Björling slänger sig ut i publikhavet. Kvällens absoluta höjdpunkt är dock när den antiteistiska psalmen ”Fader vår” avslutas i en besinningslös allsång som fortsätter långt efter att bandet slutat spela. Mårten slänger sig ut och surfar på publiken och bandet kliver upp på scen igen för ytterligare några låtar.
En sanslös kväll! Återigen har Sundsvall blivit Punksvall. Och ändå är det inte slut än. Imorgon väntar dubbelt så mycket hålligång. Då spelar Hårdgnissel, Käftsmäll, Kardborrebandet, Von Bacchi, Bonni Pontén, Johan Johansson, Lastkaj 14, Fruktansvärld, Björnarna och Världen Brinner. Punken är vår!
