Kristian Von Svensson är artisten som inte lätt kan eller borde kategoriseras. Han är vismusikern med åsikter som en proggare. Han är tematikern som inte vill fastna i kategorin “tematisk vismusiker”. Han är musikern som har det lilla extra att leverera en ny dimension av musik. Och tema. Och visa. Helt enkelt: han är Kristian Von Svensson. Idag släpps hans senaste album Sångerna om kärlek.
Kan du berätta mer om den nya skivan?
– De här låtarna är väldigt olika gamla. Den yngsta är från i år, medan de äldsta skrevs innan sekelskiftet. De har inte passat in på någon av de tidigare plattorna jag gjort. Inte så att de skulle ha varit kassa, utan för att de album jag givit ut har kretsat så mycket kring olika specifika teman där de inte har platsat. Däremot visade det sig att de här sångerna passade väldigt bra ihop med varandra.
Du tycks ha olika teman i fokus på dina skivor. Berätta mer om det, och vad är det för tema på denna?
– Mina tidigare album har ofta varit späckade med politisk satir eller berättelser om historiska personer. Men de har också ofta varit större som projekt. Mest extremt var kanske “Möllevångsång” som började med min roman med samma namn: en vanlig, utgiven pappersroman, om stadsdelen Möllevången i Malmö skildrad i två parallella tidsplan 1926 och år 2000. Jag läste in den som ljudbok och gav ut som en dubbel-CD 2007 där ena skivan innehöll boken och den andra hade elva låtar skrivna ungefär som elva extra kapitel i berättelsen, med samma karaktärer osv. I bakgrunden på inläsningen kunde man höra instrumentala versioner av låtarna när dessa “knoppades av” från romanens berättelse. Skivan ledde sedan i sin tur till en multimediaturné där jag “jammade” med inspelade filmklipp som projicerades på scenen. Och så vidare.
“Mina tidigare album har ofta varit späckade med politisk satir eller berättelser om historiska personer”
– Jämfört med ett sånt vansinnesprojekt är ju den nya plattan ganska anspråkslös, haha. Jag menar, jag har gjort en hel platta bara om August Palm och en hel helaftonsmusikal på engelska om Joe Hill, arrangerad för åttamannaband. Att då samla tio låtar om kärlek på en skiva kan ju se lite… futtigt ut? Å andra sidan blir det märkligt nog en häftig utmaning i att göra en platta om det som alla andra verkar göra på rutin: skriva om kärlek. För om jag nu ska göra det, alltså bidra till den där oceanen av låtar som gjorts på det temat, då vill man ju göra det på ett nytt sätt. Tillföra något utöver de vanligaste perspektiven. Och det tycker jag nog att jag har lyckats med.
– Första låten (“Mosaik”) handlar till exempel inte alls om tvåsamhet utan om alla de olika människor man mött som har betytt något och som har format en. För att liksom nyansera vad det här med “relationer” är.
Din förra skiva, Mäster Palm, nominerades till Manifestpriset i kategorin “Årets Visa”. Hur är det att komma ut med en skiva efter denna lyckade release? Hur går dina tankar?
— Det är såklart kul att uppmärksammas för det man gör, men jag hade inte riktigt med mig något av det där in i arbetet med den här plattan. Det är ganska olika projekt med sina egna förutsättningar. Men nästa gång jag gör en temaplatta om en historisk person, så kanske jag siktar på att bli nominerad igen, haha.
Om jag skulle klassa dig i en genre så är det nog visa. Hur skulle du vilja kategorisera dig?
– Jag förstår absolut om någon vill kalla det visor, eftersom det är så pass fokuserat på texterna. Å andra sidan finns det ju även andra genrer som är textbaserade: frågan är om inte musikaler ligger närmare mig, till exempel. I alla fall blir mina arrangemang ofta svulstigare än på en genomsnittlig visplatta. I en livesituation är det oftast mycket mer avskalat. Jag, en gitarr och diverse effekter.
“Sjunger jag om något dramatiskt så kan jag ju vilja betona det musikaliskt”
– Men en platta är ju något annat än en konsert. Du har inte mellansnack och du har inte det visuella uttrycket. Så då tycker jag gott att man kan brodera ut och bygga ut det lyssnaren trots allt hör musikaliskt. Fläska på! Sjunger jag om något dramatiskt så kan jag ju vilja betona det musikaliskt. Eller rättare sagt: jag kan välja att göra det. Det kan givetvis vara effektfullt att sjunga om ond bråd död och storvulna grejer till ett ensamt piano. Fin kontrast. Visst. Men jag vill ha svängrum och högt i tak och många möjligheter.
Vilka artister inspireras du av?
– Min första musikaliska aha-upplevelse en gång i tiden var Bruce Springsteen och The Doors, inte Cornelis Vreeswijk. Där ligger kanske förklaringen till mina “fläskiga arr”. Och bland singer/song-writers har nog Tori Amos inspirerat mig mer än vad svenskspråkiga trubadurer gjort. Fast det handlar väl då snarare om att jag just inspirerats snarare än influerats.
Om du skulle välja 5 skivor du fick lyssna på resten av ditt liv – vilka blir det och varför?
– Oj. Jag är en rätt kass lyssnare numera, så det får nog bli de plattor som inspirerat mig längs vägen. Little Earthquakes av Tori Amos, American Pie av Don McLean, Siamese Dream av Smashing Pumpkins plus nån samlingsskiva med David Bowie och Allan Edwall.
Hur ser framtiden ut för dig?
– Det hade varit kul att göra en platta om Kata Dalström. Men först kommer det att bli en där det sammanhållande temat är riktigt svart humor. Som vanligt helt ok är arbetsnamnet på den.
