I retrospektiv: John Cale

Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Säg namnet ”John Cale” till en musikintresserad bekant, och du får någon av följande reaktioner: En tom blick och frågan ”Vem är det?” Alternativt: ”Jaså han som spelade i Velvet Underground?”

Eller så skiner personen upp och ett föredrag inleds vare sig du vill eller inte. John Cale är en av de mest inflytelserika nu levande musikerna från sin generation inom rock, pop och experimentell musik. Förutom ett stort antal soloalbum som sträcker sig från punk, pop och filmmusik till klassiska verk för symfoniorkester, skapade han historia ihop med Lou Reed på Velvet Undergrounds två första skivor. Han producerade också Stooges och Patti Smiths debutalbum samt flera skivor med Nico, bara för att nämna en liten del av hans CV.

Jag har följt honom sedan mitten på 70-talet då han var en excentrisk rockare som framträdde i hockeymask med en scenshow som mest liknade rena vansinnesutbrott och som ofta lämnade publiken osäker på vad som egentligen pågick.

John Cale föddes i Garnant, Wales, den 9 mars 1942. Hans pappa var kolgruvearbetare och mamman lärare. Musiken kom tidigt in i hans liv. Han lärde sig spela orgel och piano via kyrkan där han också blev sexuellt utnyttjad, både av en präst och av en musiklärare. Troligtvis har dessa erfarenheter påverkat hans musik som ofta berör utsatthet, vrede och rädsla. Vid 13 års ålder blev han antagen till The National Youth Orchestra of Wales som violast. Efter studier i London, åkte han 1963 till USA, där han bland annat studerade komposition för Aaron Copland och de modernistiska ikonerna John Cage och Iannis Xenakis.

I New York drogs han snart till stadens blomstrande underground-scen. Efter att ha spelat med minimalisten La Monte Young i hans Theatre of Eternal Music, ledde mötet med Lou Reed till det som skulle bli The Velvet Underground, ett band som skulle få en större inverkan på rockmusikens framtid än någon kunde ha förutspått då.

Kombinationen av Reeds hårda, ocensurerade texter om sex, droger, våld och utanförskap och det undergångsmättade dån Cale skapade med sin elektriska viola var någonting helt nytt. Gitarristen Sterling Morrison och trummisen Maureen Tucker bidrog med sin unika spelstil och det var på något sätt ganska logiskt att popkonstnären Andy Warhol fick upp ögonen för bandet och bjöd in dem till sitt högkvarter The Factory.

Warhol var även den som kom på idén att införliva den tyskfödda sångerskan Nico i bandet. Också för henne blev Velvet ett startskott för en solokarriär, intressant och märklig nog för en egen artikel.

På denna tid var The Factory ett öppet hus för alla sorters färgstarka individer: skådisar, filmare, transvestiter, modeller, artister och wannabes, Warhols ”Superstars” som de kallades. I detta myller arbetade han själv med sin bildkonst och sina filmer. Warhol lanserade bandet som en del av en happening ”The Exploding Plastic Inevitable” 1966, och bekostade deras första LP The Velvet Underground and Nico året efter. En konflikt med Lou Reed ledde till att Cale fick sparken från bandet 1968.

Efter ett par år som artistrekryterare åt Warners släppte han sitt första soloalbum Vintage Violence 1970, ett renodlat popalbum och ett tidigt exempel på Cales förmåga att blanda det vackra och oskuldsfulla med det ångestladdade. Debuten följdes av Church of Anthrax och Academy in Peril, två till största delen instrumentala plattor, den första tillsammans med minimalisten Terry Riley, och den andra med kortare och längre stycken för orkester.

Den fjärde plattan, fullträffen Paris 1919, ett album med vackra, orkestrala sånger, blev det sista albumet inspelat i USA den gången. 1974 kommer den första plattan på Londonbaserade bolaget Island, Fear. Detta är hans första riktiga rockplatta, och sätter tonen för de kommande 10 åren. Uppföljarna Slow Dazzle och Helen of Troy följer samma mönster: brutala, ångestladdade rocklåtar blandas med oerhört vackra ballader, som tex. ”Buffalo Ballet”, ”Close Watch” och ”I’m Not The Loving Kind”.

1976 såg jag John Cale live för första gången. Det blev en chock som jag aldrig riktigt har hämtat mig från. Efter det köpte jag alla plattor så fort de kom ut: Sabotage/ Live 1979 och Honi Soit 1981. Med uppföljaren Music for a New Society, nådde han en ny nivå. Nästan helt ensam i studion, med piano och gitarr som dominerande instrument, sjunger han om sin barndom, om sorg, psykisk sjukdom och förlust med en nästan skrämmande intensitet.

Ett par år senare föds dottern Eden och vid samma tid lyckas han bryta flera års alkohol- och drogberoende. Ett nytt liv börjar, även musikaliskt. Åren som följer domineras av klassiska projekt, samarbeten och filmmusik. Den utlevande protopunkaren är borta. 1996 kommer den första soloplattan på sju år: Walking on Locusts. Precis som albumen efter, är den full av sval, behaglig pop, absolut lyssningsvärd, men utan de gamla plattornas glöd.

När jag skulle lyssna på den nya plattan Mercy som släpptes i januari i år för första gången antog jag att han skulle fortsätta i samma stil. Därför blev första lyssningen något av en chock. Ett genomgående ambient, meditativt sound. Låtarna växlar mellan sorgsna ballader, rena ljudcollage och starka sånger i klassisk Cale-stil. Alltihop genomsyras av uppgivenhet, men inte på ett negativt sätt utan vackert och gripande. Texterna berör vår kaotiska nutid, och personliga förluster. Varje nummer har en eller flera gästartister: Animal Collective, Actress, Sylvan Esso, Weyes Blood för att bara nämna några.

Titelspåret, plus ”Marilyn Monroe’s Legs”, ”Moonstruck (Nico’s Song)”, ”Everlasting Days” samt ”Out Your Window” är exempel på låtar som i mitt tycke gör Mercy till hans starkaste album sedan 80-talet, sett till helheten.

Skivreleasen följdes upp med en turné som tyvärr inte nådde Sverige. Så jag tog mig istället till Hamburg i slutet av februari för att se honom framträda där. Spelplatsen var Kampnagel, Tysklands största oberoende kulturcenter, med sex scener för musik, teater och föredrag. De håller till i en nedlagd industrilokal, som ger det hela en speciell prägel. Väggarna är fulla av graffiti, bakom huset finns en övergiven park med gamla bussar, grävmaskiner och skrot, till synes kvarglömt på plats. Bakom några träd står ett antal gamla husvagnar, tydligen använda som permanenta bostäder. Allt som allt en perfekt miljö för att se den gamle Velvet-veteranen live!

Konserten ägde rum på Kampnagels största scen inför 2000 själar. Cale, 81 år gammal, helt klädd i svart med en vit kalufs på huvudet, var i bra form. Från sitt keyboard mitt på scenen ledde han Alex Thomas på trummor, Dustin Boyer på gitarr, och Joey Marmaba på bas genom en konsert som var mycket rockigare än det senaste albumet. Humöret var på topp, och ett avslutande ”See you soon!” från Cale gav hopp inför framtiden.

Efter konserten promenerade jag tillbaks till hotellet genom ett gråkallt Hamburg. Tankarna surrade i huvudet. Det har gått 47 år sedan jag såg honom live första gången. Då var jag 18, nu är jag snart 65. Inte bara jag, utan hela världen har förändrats radikalt under den tiden, på gott och ont. Den värld Cale sjöng om -76 finns inte längre. Ändå förblir han skrämmande relevant. Det mänskliga är sig likt genom århundradena helt enkelt.

Men viktigast för mig är nog att John Cale är rätt ensam om att som artist ständigt vara i förvandling, att ständigt bryta överenskommelsen med sin publik om vem han är och hur han låter. Paradoxen blir att han igenom det blir fullständigt konstant i en föränderlig värld. Music for A New Society kom 1982. Jag väntar fortfarande på det samhället.

Fotonot: Lars Cleveman är artist, operasångare och en av grundarna av postpunkbandet Dom Dummaste (1979) tillsammans med Martin Rössel. I spellistan nedan har han samlat sina favoritlåtar av John Cale.