Det var en härlig aprilkväll i Göteborg när jag promenerade utmed Linnégatan i riktning mot kvällens konsert på Pustervik. En nyanländ sädesärla gick småpratande på trottoaren och letade mat medan fiskmåsarna sjöng från hustaken.
Jag såg Aldous Harding första gången under festivalen Le Guess Who? i holländska Utrecht 2019 och då hade hon precis släppt sin tredje platta, grymma Designer. Hon gjorde en härlig spelning i Grote Zaal på TivoliVredenburg. Tyvärr schabblade jag bort hennes spelning på samma festival 2017 men, hur som helst, släppte hon fjärde albumet Warm Chris i fjol och det var med den plattan i bagaget hon kom till Göteborg i onsdags kväll. Konserten skulle egentligen ha ägt rum i mars 2022, men då var det fortfarande restriktioner som satte stopp för det.
Det var ett vackert gult sken från strålkastarna över instrumenten och lätt rök påminde om morgonens dimma när de fem musikerna gick på scen klockan nio. Trumsetet stod till vänster på scenen och Aldous Harding ställde sig vid mikrofonen i mitten. De inledde med “Ennui”, fortsatte med “Tick Tock” och sedan grymma “Fever”. Med andra ord handlade inledningen uteslutande om nya låtar. Därefter fortsatte det med en bra mix av gammalt och nytt. Aldous Harding varierade mellan att sjunga stående och sittande på en stol med en akustisk gitarr. Det var oftast fantastiskt när hon satt på stolen och spelade låtar som till exempel “Treasure” och underbara “The Barrel” i rödvitlila sken.
Detta var en väldigt fin konsert och jag tror att man fick störst behållning om man hade hört låtarna tidigare. Jag blev särskilt glad av att hon valde att spela “Imagining My Man” och allt avslutades med “Leathery Whip” efter ungefär 70 minuter. Publiken jublade och stampade med fötterna i golvet tills musikerna kom in på scenen igen och inledde “Designer” i blått sken. Det kändes som en perfekt avslutning och musikerna lämnade scenen igen.
Musik började strömma ur högtalarna och publiken var på väg att lämna lokalen när Aldous Harding återigen gick upp på scenen tillsammans med sin akustiska gitarr. Några i publiken hade skrikit “Swell Does the Skull” tidigare under konserten och det var exakt tonerna till den underbara låten hon inledde. Det blev en sagolik avslutning på ett knäpptyst Pustervik.
Mellan två låtar sa Aldous Harding “Thank you for letting me do it my way” och jag kan väl bara svara “Thank you for doing it your way”. Hon har ett speciellt uttryck på scenen och skriver fantastiska låtar. Den kombinationen gav oss helt enkelt en strålande stund på vackra Pustervik.
