Från Hofors intet nytt. Eller är det just det? På Folkets Hus i Hofors är det Påskpunk. Dagen före spelade Kongressen, Krigstid, Hata Som Lejon, Comminor, Misconduct, Björnarna och The Sensitives. Idag fortsätter korsfesten.
De gubbgriniga stockholmarna i Käftsmäll inleder andra dagen på Påskpunk i Hofors med en käftsmäll. Psykopatbasisten Mikael Modig är så övertaggad att axelbandet går av redan i inledande ”Kränkt”. Gitarristerna Gunnar Artiles och den spexige Christer Myrman varvar kompakta Dödsbabs-riff med lekfulla slingor. Vikarietrummisen Basse Lundgren känns mer inrepad än förväntat. Grinigast av alla är sångaren Putte Norén som klagar över radhusrebeller, frugan och folk som inte bländar av till halvljus. ”Det är tur att vi har kravallstaket” säger Putte syrligt medan Christer klättrar upp på högtalarna. Tjurigt och vresigt med en stor portion humor i förgrunden och när Putte plötsligt börjar skälla som en hund vittnar det om bakgrunden i det spexiga barnvisebandet Tonfisken.
Dagens Hofors är långt ifrån det trallpunksmecka det var när på den tiden staden styrdes av band som Radioaktiva Räker, Död TV och ASF. Men även om festivalens band hämtats utomsocknes finns det en återväxt i staden. Det finns en framtid. Den allra mest taggade andelen av publiken består av hängivna tonåringar som dansar, pogar, moshar och sjunger med som besatt under hela festivalens gång. Och mest av allt har de sprungit runt och hypat upp spelningen med Trallskruv från Bålsta.
Ett bandnamn jag hört susa förbi med jämna mellanrum men aldrig riktigt lagt någon större vikt vid. Dumt av mig. Deras varma ordtäta trallpunk tar mig med storm direkt. Genomarbetade texter med lika delar humor och samhällskritik och en musikalisk lekfullhet. Melodier som för tankarna till Gymnastiken, Sten & Stalin och Kreti & Pleti, gungande baktaktspartier och ett sätt att närma sig texter som doftar svensk vistradition. Klagosånger, dansbandspastischer och horoskopvisor. En dynamisk trallkvintett bestående av sångaren Pråper, gitarristerna Drängen och EmpaCoolBoy_90, basisten Farbror och trummisen Svensson. Det unga gardet bjuder upp till mosh. Pråper slänger sig ut i den. Farbror och EmpaCoolBoy_90 sjunger några verser. När Pråper plötsligt friar till mig i den brötigare ”Är du nöjd?” kan jag inte annat än att svara med en slängkyss. Jag är mer än nöjd.
Efter en omotiverat lång paus kliver de stockholmska trallpunklegenderna Varnagel på scenen. Efter femton år i band som Järnmalm, Kolonin och Bendel & Co återvände de plötsligt i höstas starkare än någonsin med det formidabla albumet I vargars land. De sparkar igång med att avhandla hela trallpunkens historia i inledande ”2007” och med bygdens son Danne Torro bredvid mig i publikhavet blir deras folkmelankoliska trallpunk med genomträngande gitarrslingor och omedelbara melodier en självklar förlängning av Radioaktiva Räker. Plus en stor dos av underfundiga ordlekar, ideologisk skarpsynthet och en musikalisk lekfullhet med abrupta tempoväxlingar, subtila metalinfluenser och sprittande skapartier. Nuförtiden är Varnagel egentligen en trio bestående av den vänsterhänte gitarristen och sångaren Tobbe Malm (Frank Evert Lipar), basisten Erik Broström (Tarmludd) och trummisen och gitarristen Fredrik Tjerneld (Claes Celsing) men när den sistnämnde sitter bakom trummorna sitter Tobbes kusin Joel Malm in på krämiga gitarrslingor. Kvällen till ära varvas gamla klassiker som ”Den perfekta rebellen”, ”Frihet för få” och ”Stenar mot pansarvagnar” med nyare alster som ”I vargars land”, ”På andra sidan taket” och ”Som tiden ger rätt”. Adrenalinet pumpar i blodet på mig och folk både publiksurfar och välter kravallstaket.
”Hur är det med er? Vi ska sjunga om hur det är med oss” säger sångaren och gitarristen Anders ”Lillpunkaren” Nilsson (Kamelritt, Kurbits IR, Svenska Popfabriken) på bred östgötska varpå klippanbaserade Beckmörkt drar igång med ”Allt mår bra”. Gitarristen Bror David Nilsson (Kamelritt) och basisten Mike Andersson (Future Idiots) sjunger några rader på bred nordvästskånska och mellan låtarna tjötar de på sant Asta Kask-manér om dialektskillnader, pälsmössor och klippanpop. Tillsammans med trummisen Peter Säll spelar Beckmörkt sina molldränkta punkstänkare med massiva gitarrväggar och tydliga metalflirtar. ”Drömmer du” tillägnas Iron Maiden, ”Båtjäveln” tillägnas Kriminella Gitarrer och i ”Pälsmössa” slänger sig några ungdomar ner på marken för att göra armhävningar. Allra starkast är ”Regnbågen” som skrevs efter att Anders dotter inte kunde gå på stan med sin flickvän utan att bli påhoppad av ett gäng idiotjävlar.
Även om både Comminor och Varnagel fyllt sin musik med abrupta temposkiftningar och stilbrott är det ingenting i jämförelse med Helsingborgstrion Sardo Numspa. Med tonartshöjningar, blastbeats, inskjutna halvtakter, baktakter och matematiskt avancerade rytmer är de närmast att betrakta som ett progressivt syrarockband som har klätt ut sig. Kungarna av meck. Allt i ett rasande tempo och gärna allt på en gång. Stökigt och ettrigt. Ändå genomsyras Sardo Numspa av en introvert eftertänksamhet tack vare melankoliska melodier, drömska gitarrer och grubblande poesi. En slöja av sorg med små strimmor av ljus. Sången delas mellan gitarristen Emme, basisten Sebb och trummisen Dogge (Menudå) och ikväll spelar de flera låtar de inte framfört på länge. ”Svavelsjäl” från det självbetitlade debutalbumet (2010) har inte ens framförts live tidigare. De slänger ut tröjor till publiken och hurrar för Kitty Nelin som står i publiken och fyller sjutton år. Allra starkast är det när de drar ner tempot i den hypnotiska valsen ”Abrakadabra”.
Med en KKPA-burgare i näven är det dags att bevittna KKPA. ”Vi pratar nästan danska” säger sångaren och gitarristen Martin Hansson på trelleborgska. Tyvärr sjunger han inte på nästandanska men trots den utsuddade dialekten blir de aldrig helt opersonliga. Det är ingen hemlighet att trelleborgarna haft Strebers som husgudar sedan de bildades 1991 men i samband med senaste albumet Pestens tid (2022) har de dragit mer åt Dia Psalma-hållet med köttpolskor som ”En riktig man” och mördarvalser som titelspåret. Kanske inte så konstigt när ”En värld utan människor” är skriven tillsammans med Ulke (Puffror & Pickadoller, Krymplings)och Ztikkan ”Zchnukko” Blomberg (Rojnes) var bandets dåvarande basist. Kvällen till ära är det första gången jag bevittnar bandets nye basist Denny Karlsson som skapar en rundare och varmare ljudbild med stort utrymme åt Martin Wegrens (Skav) meckiga trummor. Samtidigt som Martin Hanssons och Mathias Engmans tunga metalgitarrer ligger i förgrunden. Avslutande ”Tidsmaskin” är rentav en hommage till Anthrax men med en charmig humor som påminner om det faktum att KKPA är kortform för det putslustiga Kasta Kånkelbär På Astrid.
Från Hofors intet nytt heter det ju och inget av festivalens alla band kommer från Hofors. Närmast är Gävlebaserade Fruktansvärld vars sångare och gitarrist Thomas Österberg (Leiah, Tide Of Events) åtminstone vuxit upp i staden. Tillsammans med den spexige gitarristen Martin Unoson (Luftslott, Porrkestern), basisten Otto Molin (Radio Nord, Porrkestern) och trummisen Torbjörn Dahlén (Prescriptiondeath, Änterbila) skapar den snortajta kvartetten ett fruktansvärt tryck. Molldränkta ångestdrypande stänkare oavsett om det rör sig om knivskarp samhällskritik i låtar som ”Söndra och härska” och ”Urnan” eller personliga grubblerier i låtar som ”Åker ensam” och ”Krypet”. Allra starkast är dock den lättsammare ”Trädgårdsland” som på förra påskpunken gjordes som duett med Kapten Grå.
Lejonparten kommer på det kommande självbetitlade albumet som släpps om drygt en månad men väver också in några låtar från den Asta Kask-doftande Lastkaj 14-spliten Pengarna eller livet (2021). De besjunger sin nutida hemstad Gävle i ”Våran stad” men hyllar också uppväxtorten Hofors med att avsluta spelningen med en rykande tolkning av Radioaktiva Räkers ”Frimärkssamlaren”.
Det tunga hardcorebandet Mörbultad från Helsingborg omdefinierar hela konsertrummet. De står mer ute i publiken än på scen. Springer in i en mosh. Skakar galler. Bjuder upp till ett infernaliskt kaos. Hela bandet. Utom möjligen trummisen Douglas Tykö som sitter fast bakom trummorna men som ändå får ses som festivalens hårdast arbetande musiker med tanke på att han alldeles nyss spelade med Sardo Numspa. Vi sjunger ”Ja, må han leva” för gitarristen Dan Svensson (Terror 2000, Hearts Alive) får för sig att han fyller år trots att han är född i januari. Basisten Jesper Eckerström Persson (Inget Guld Men Gröna Skogar, Montgolfiére) hävdar att han aldrig sett så vackra människor och har uppenbarligen aldrig sett en spegel. Sångaren Nicklas Malmquist (Fifty Grand Suicide, Gun Held High) är argast av de alla och visar tydligt hur rå skånskan verkligen är. Det är tung och släpigt, gungigt och sävligt men alltid aggressivt och stridslystet. En total jävla urladdning. En spark i röven åt Jimmie Å och allt som han tror på. Det hade dock varit trevligt om Erik Thyr från Hata Som Lejon hade stannat kvar även på festivalens andra dag för en duett på H20-stänkaren ”Vad hände?”.
Det sägs att Jesus dog för våra synders skull och således är all synd förlåten och efter tio år på scenen har Kardinal Synd från Umeå helt sonika bytt namn till Kardinalen. Ändå rör det sig fortfarande om Coca Carola-doftande molldränkt punk med en tydlig metalbakgrund som för tankarna till Bison. Fylld av mäktiga körer, ideologisk skarpsynthet och syrlig hatkärlek till hemstaden Umeå. Trots att jag lyssnat en del på Kardinalen har jag aldrig sett dem förut så mina förväntningar var rätt högt ställda. Tyvärr grusad dem av lite ljudhaveri. Bastrumman dränker allt och förvandlar den mäktiga ljudbilden till en svulstig gröt. Men sångaren och basisten Martin Runnzell (Defiatory), gitarristerna Daniel Marklind (Backbreaker) och Carl J Svedjehed (Statues) samt trummisen Love Sundlöf (The Fitzgeralds) kämpar febrilt på ändå. Starkast blir det i dängor som ”Konflikthantering 101” och ”Kardinalens femte” men med tanke på hyllningsplattan som medföljde senaste albumet Kardinalens femte hade jag gärna önskat mig en lång kavalkad gäster från festivalens andra band. Sardo Numspa-Emme på ”Baltic City” och Björnarna-Björn på ”Odens soldater”. Nu blir spelningen blir lite av ett antiklimax på hela den hejdundrande korsfesten.
För en hejdundrande korsfest har det varit. Kanske har lokalerna på Folkets Hus varit allt för stora och anonyma, kanske har programmet varit lite väl mansdominerat. Men ändock en hejdundrande korsfest i dagarna två. Det kan man inte ta ifrån Kent Andersson och Noll29Noll. Den här andra dagen nåde rentav nästan upp till förra årets svåröverträffade program, om än hälften så långt. Ifall Jesus nu dog för våra synders skull har han i varje fall inte dött förgäves. Mer frosseri, vällust och punk åt folket! Skål!
