Brittiska Fenne Lily gör musik som kan beskrivas som indiefolk. Ofta lågmäld men hon är inte rädd för att bryta av med distinkta gitarr-riff eller markerande oljud. Nya plattan Big Picture är inget undantag.
Inledande ”Map of Japan” är en vacker bitterljuv, lågmäld ballad, fram till efter runt en minut då hon låter en skitig elgitarr massakrera det finstämda. Och redan här är jag fast. Jag brukar annars ha lite svårt för musik av typen singer-songwriter då jag oftast tycker det blir för tråkigt. Men det är inget jag känner när jag lyssnat igenom plattan ett par gånger.
Fennes röst är lågmäld och dämpad, men arrangemanget bärs allt som oftast upp av pumpande trummor och hjärtskärande gitarrer. Ibland även vackra stråkarrangemang.
När jag lyssnar på plattan tycker jag att hon låter som Norah Jones ena stunden, när musiken är lågmäld och avskalad. Medan i andra stunder hittar jag henne i samma mylla som exempelvis Angel Olsen eller Sharon Van Etten. Två artister som jag verkligen gillar, så därför är det inte svårt för mig att ta till mig även Fenne Lily.
Låten ”Superglued” är kanske den som är bäst på skivan. Främst genom den ylande elgitarren som dränker resten av låten i de avslutande en och en halv minuterna. Likaså ”Dawncolored Horse” eller ”Lights Light Up” håller hög klass. I synnerhet den sistnämnda som passar ypperligt nu när vårsolen börjar göra sin ankomst i ett annars kallt landskap.
Medan en låt som ”Henry” känns lite halvfärdig och inte lika välarrangerad som de andra, eller låten ”Pick” som jag kan tycka kunde ha arrangerats lite annorlunda. I sin nuvarande version blir den lite väl country-svängig.
Sista låten på skivan, ”Half Finished”, är ett perfekt sista spår, med en monoton syntmatta gömd i bakgrunden genom hela låten, och med ett massivt ljudlandskap som byggs upp mer och mer ju längre låten pågår. Om hon menar att hon är halvfärdig som artist, eller att skivan egentligen bara var halvfärdig låter jag vara osagt. Jag tycker den är helt färdig.
[Dead Oceans, 14 april]
