Från Hofors intet nytt. I trallpunkkretsar ses den lilla bruksorten Hofors gärna som en metropol tack vare band som Radioaktiva Räker och Död TV. På senare år har trallpunken fått en renässans men i just Hofors har det varit stilla på den fronten.
Fram tills att bergsmannen Kent ”Fifty Kent” Andersson på det lokala bokningsbolaget Noll29Noll fick den briljanta idén att fira påsken med en hejdundrande punkfestival förra året. Postpunk är ju som bekant en väl beprövad företeelse och därifrån är inte steget särskilt långt till påskpunk. Med en svårslagen lineup på sjutton band under en enda dag sattes Hofors återigen på kartan. Lastkaj 14, Björnarna, Fruktansvärld, N:a Hospitalet, Hata Som Lejon, Skrammel, Sardo Numspa, Drömsemestern, Världen Brinner, Pastoratet, Slaveriet, Borgerlig Begravning, Gaspiller, Von Bacchi, Kardborrebandet, Gubbjävlar och Järncell. En välbehövlig adrenalininjektion efter den långa urtrista pandemin. Det blir orättvist att ha förra årets fantastiska festival som måttstock men även om årets line-up av förklarliga skäl inte är fullt lika överdådig är det fortfarande en festival som får mig att vallfärda från Malmö ända upp till södra Norrland.
Så fort jag anländer till Folkets Hus i Hofors blir jag tilldelad ett allsångshäfte. Det är karlskogabaserade Kongressen som är noga med att de samhällskritiska texterna om barnmisshandel, korrupta högerpolitiker och psykisk ohälsa verkligen ska gå fram. Nittiotalsdoftande trallpunk med vassa gitarrslingor och grisiga basgångar som på något vis för tankarna till förra årets nya bekantskaper Järncell men även ibland till Planet Trash. Sången delas lika mellan gitarristerna Anders Löfstrand (Enad Front, Skräp) och Peter Rosin (KIR), basisten Rosen Bereal (Barbaras Grannar, Bombfors) och trummisen Jonas Kohlscheen (Offside) och trots att det inte alltid är helt samspelt ger det bandet en levande dynamik. Inget nytt favoritband men jag kan inte låta bli att charmas av deras säregna humorn mitt i allt allvar med samplade mellansnack och sånger om dunjackor. Till råga på allt kliver festivalgeneral Fifty Kent upp på scen för att sjunga några rader i ”Ångest”.
I publikvimlet springer jag på den stimmige Kenny ”Lars Gylf” Sörberg från det nystartade fanzinet Halvdan Permanent. Med utgångspunkt i förra årets påskpunk vigde de debutnumret åt att kartlägga den gästrikländska punken och kommer sedan att kartlägga hela trall- och skatepunksverige ett landskap i sänder. Törebodabördiga Krigstid är på tur att spela härnäst och Kenny beskriver dem som en blandning av Cosa Nostra och Cosa Nostra. Lämpligt nog bär sångaren och gitarristen Kirre Lindström (Frost, Minds Eye Theatre) just en Cosa Nostra-tröja och hans genomträngande tenor på bredaste östgötska för tankarna till Bonni Pontén. Tillsammans med gitarristen Henric Johansson gitarr, basisten och duettsångaren Micael Rönnqvist samt trummisen Mikael Blomqvist spelar Krigstid samma typ av rasande trallpunk med folkmelankoliska gitarrer men med marschvirvlar, sillastämmor och klara metalinfluenser blir det ändå något eget. Kanske allra tydligast i den sävligare ”Allt är mörkt” och den sprättande shufflestänkaren ”Det här är USA”.
Häromdagen drog Kent ett aprilskämt om att alla de skånska banden behövt ställa in. Ett aprilskämt som tyvärr gick i uppfyllelse när Existenz från Helsingborg ändå blev tvungna att ställa in på grund av sjukdom. Med omedelbar verkan har Hata Som Lejon från Söderhamn fått hoppa in som ersättare och inte mig emot. Med målande melodier, berättande texter och gitarristen Erik Thyrs klara tenorstämma är Hata Som Lejons brinnande skatepunk lika mycket en del av den lyrisk indiepopen och för tankarna till artister som Peggy Lejonhjärta och Josef Zackrisson. Det är tretaktsrefränger i ”Svarta får”, ”Svart som natten” blir en allsångslek och i ”Ladda bössan” tar gitarristen Andreas Maverick Tengström över sången. Tillsammans med basisten Joel Lantz och trummisen Lars Pettersson är den dynamiska kvartetten ett riktigt favoritband som jag tidigare bara fått se under förra årets påskpunk. Tidigare under dagen har de spelat in en video till senaste EPns titelspår ”Livet AB” men såhär på kvällen är det de eftertänksamma ”Tunga steg” och avslutande ”1988” som brinner hårdast.
Neopunkbandet Comminor från Västerås vill omdefiniera punken. Med en lekfull eklekticism väver de in influenser från hardcore, polka, metal, disco och hiphop med kantiga riff, tempobyten, lekfulla rytmer och drömska backtracks tills det inte liknar något annat. Ska jag ändå försöka hör jag likheter med malmöbaserade Death By Horses. Det är meckigt på en Sardo Numspa-nivå. Och energiskt som satan. Sångerskan Johanna Berndtsson springer ut i en mosh. Gitarristen Mathias Berndtsson springer ut i merchrummet. Gitarristen Victor Holm rappar. Basisten Simon Hyytiäinen drar igång en wall of death. Trummisen Kim Hedström sitter längst bak och driver på intensiteten ytterligare. Alltid utan att det på något vis blir aggressivt och bökigt. Allra starkast är det i det nerviga uruppförandet av den feministiska kampsången ”Hang the Kings” som skrevs så sent som i tisdags.
Ett potpurri av Nile City, Roxette och Abba dånar ur högtalarna medan Misconduct från den mörka sidan av Värmland (Kristinehamn och Karlskoga) kliver upp på scenen. ”Lite händer i luften! Är det fest eller är det fest?!” ropar sångaren och gitarristen Fredrik Olsson och jag hoppas innerligt att det är ett tecken på ironi. Med basisten Simon Guidoum, gitarristen Erik Ydlinger och trummisen Andreas Dahl är de en intensiv skatepunkkvartett som turnerat runt världen över men efter lite för många ”Händerna i luften!” och ”Mår ni bra?” får jag lite svårt att tro på det hela. Fredrik känns mest som en partykille som gillar att röja och posera snarare än som någon som har något att säga. Men så plötsligt brinner det till i Greenpeace-samarbetet ”Solution” och i antikrigdängan ”Peace, Love & Unity”. Och i avslutande ”Never Going Down” är allsången i full gång redan innan låten börjat.
Ändå är det ingenting mot den allsång uppsalabaserade Björnarna lyckas uppbåda. Genomarbetade texter fyllda av eftertänksamma betraktelser och underfundiga ordlekar till genomträngande melodier, mäktiga körstämmor och Björn Limanders varma barytonstämma i förgrunden. Dängor som ”Brackan den Brunes marginalskatt”, ”Kristi Brud” och ”Jimmy Jugend” sätter sig direkt på skallen och jag vill aldrig få bort dem därifrån. De är aktuella med det kommande albumet Historierevisionism med nyinspelningar av gamla dängor och kvällen till ära har Nicklas Lindqvist bryggt det egna Björnarna-ölet Kristi Brewed. Sångaren Björn Limander, gitarristerna Mikael Bodin och Henrik Bergsten, basisten Martin Hast och trummisen Fredrik Olsson tar ikväll steget fullt ut till att bli en levande institution och det firas ordentligt. Fredrik kastar ut gula arbetsvästar, Henrik sjunger nån vers och Björn surfar på publiken flera gånger. Och när ordinarie set avslutas med den Gullan Bornemark-doftande Dia Psalma-hommagen ”Det är så härligt att gå i solen” fortsätter allsången långt efter bandet slutat spela.
”Let’s show them fascists what a couple of hillbillies can do” ropar Ray Campi ur högtalarna innan han drar igång sin stökiga tolkning av den gamla Woody Guthrie-dängan ”All You Fascists” medan The Sensitives från Falun kliver upp på scen för att avsluta festivalens första dag. En frenetisk kopunktrio där basisten Paulina Hjertton (Raketklubben) och gitarristen Martin Hjertton (Vraket) delar lika på sången medan trummisen Magnus Gunnerfeldt bankar intensivt på trummorna. En kompakt trio som trots den lilla sättningen varierar sin countrybaserade garagepunk med både ska och blues. Jag gillar den direkta ljudbilden men kan inte låta bli att fantisera om vad som skulle kunna hända med en fiol, ett dragspel eller en trumpet. ”Vi har samlats här på långfredagen för att fira Jesu död” ropar Martin varpå Paulina sjunger den antiteistiska ”God Knows (Nothing About Us)”. De håller brinnande brandtal om feminism och korrupta politiker men kan också sjunga om att bara knulla. Paulina klättrar upp på högtalarna och publiken dansar jitterbug. Ett röj som aldrig borde ta slut så innan de kliver av bjuder Martin in alla till efterfest på hotellet strax bredvid.
Första dagen av andra upplagan av Påskpunk i Hofors är till ända. En kolossal korsfest kryddad med dignande skivbord, tatueringsstudior och KKPA-burgare. Kanske hade det tjänat på att hållas i en trängre och svettigare lokal där man kommer närmre varandra men även om programmet inte på långa vägar når upp till förra årets lineup är det väl värt att ta mig hela vägen från Malmö. Och ändå är det bara hälften. Imorgon återstår Käftsmäll, Trallskruv, Varnagel, Beckmörkt, Sardo Numspa, KKPA, Fruktansvärld, Mörbultad och Kardinal Synd.
