Lagom till att revyn som underhållningsform håller på att ta sina sista klämtande andetag har några tramsbyxor från Malmös indie- och punkscen bestämt sig för att sätta upp just en sådan. Karl Gerhard, Povel Ramel, Hasse å Tage och Peter Rangmar är döda sedan länge men plötsligt är revyn hipp igen. Åtminstone när Scener ur ett äkta skåp (eller Sex på scen) har urpremiär på Blå Båten i Malmö.
Så fort jag kliver på den gungande teaterbåten möts jag av den nyblivne revykungen Linus Kuhlin (Del III, Sista Dansen, Mona Tumba Slim Club) som står i dörröppningen och delar ut programblad. Ett fullspäckad A5-häfte fyllt av Hagmans Konditori-influerade rollförteckningar, fingerade artiklar om Lilla My-komplex och bokrecensioner av Lasse Kronérs Åttio väldigt goda chips, Iprenmannens självbiografi Hälften människa, hälften värktablett samt litteratursveriges yngsta it-girl Saga Åkessons Samlade bereals 2023-2023.
Omslaget är skapat av serietecknaren Jimmy Wallin (Bamse, Åsa-Nisse, 91:an) som förlagt ett antal händelser ur sketcherna i en pittoresk småstad med ett norskt polishus, en limhamnsk zeppelinare och en poseidonstaty som ersatts av en lisebergskanin. Ett underfundigt programblad där jobbannonser från Polisens vikariepool och passivt aggressiva brev från Jimmie Åkesson bjuder på många skratt redan innan jag ens hinner ner under däck.
”Jag förstår att vi ska ha en Ingmar Bergmansk sexrevy” säger barden Patrik Högberg när han inleder kvällen. Han är en av de två sjungande komikerna som värmer upp publiken före revyn drar igång på allvar. Till vardags arrangerar han bardkvällar lite runtom i stan och när han iklär sig cowboyhatt förvandlas han till kobojsaren Pat Highmountain. Han är kanske ingen musikalisk ekvilibrist men är han på rätt humör får de burleska visorna publiken att ligga dubbelvikt av skratt. Den här gången klagar han över eländet att behöva stå ut med gruppsex så fort man vill gå på efterfest och rabblar en räkneramsa om dåligt sex.
Kvällens andra förakt Elvira ”Gullis” Gullberg jämför sig själv med diabeteskiss. Väldigt sött men också väldigt sjukt. Lilla My-komplexet personifierat. Med en leksakssynth och det levande mikrofonstativet Linda framför hon varningslåtar om svårigheterna med att vara cool i en gynstol för att sedan komma med några nyskrivna utrikestips. En kort stund fylld av visdomsord om att även stolen har sina fläckar och att man gärna får ligga med allt som rör så länge man aktar sig för folk från Höör. Allra roligast är hon när hon spontant improviserar ihop en fanfar för kvällens yngsta åskådare, den tre månader gamla babyn Nora.
Efter en kort paus drar revyn igång på allvar. Hanna Wånge (Henrik Widegren, Lundakarnevalen, Dödens körkarl) iklär sig rollen som frireligiös pastor och inviger revyn med en bön om att allt hon vill ha är en revy. Till sprudlande gospeltoner kliver hela ensemblen in. Sex på scen. Michelle Dzgoeva (No Suits In Miami, Nearly Theatre, St. Cecilia) Gabriella Forslund (Heja-kören) och redan nämnde Linus Kuhlin, uppbackade av enmansduon Simon & Simon med Simon Christensen (Del III, Mona Tumba Slim Club) på smutsiga elgitarrer och Simon Janke (Ceremoni, Dödskult, Divisionen) på söta gitarrslingor och struttiga växelbasar.
Under en dryg timme avhandlas absurda skildringar av valhänta poliser, nischade musikaffärer och flyktigt bekanta på stan. Gabriella drömmer om att bli basist, Hanna har en flamingo på huvudet och Linus framstår som den felande länken mellan Lasse Dahlquist och Timo Räisänen i den Majornas 3dje Rote-doftande göteborgshyllningen ”Göteborg i mitt hjärta”. De norska poliserna Konstapel Lusekofte (Michelle) och Konstapel Sandefjord (Hanna) bjuder på kanelbullar och är hur mysiga som helst. Mitt i allt flams och trams finns det plats för såväl syrlig samhällskritik som eftertanke och när Gabriella stämmer upp i den Strula med Siri-doftande ”Lena (Modern häxprocess)” om våld i nära relationer vågar de rentav lämna humorn för en kort stund.
Allra klarast lyser Michelle med sitt nyanserade sinne för dialekter. Oavsett om hon dyker upp som varmhjärtad polis på klingande norska eller snacksalig musikantförsäljare på slirigt söderslang. Eller när hon iklädd frack och cylinderhatt på skrävligaste skånska blir partiledare för det lokala Limhamnspartiet som till gungande (röst)fiskarvalser försöker locka folk till Limhamn under parollen ”Vi har så vi klarar oss, men mycket vill ha mer”.
Allra klarast lyser hon i det kvasiintellektuella kulturprogrammet Hundörat där kulturpersonligheterna Lotta Flygel (Michelle), Gert Wårtgårdh (Linus) och tidigare nämnda Saga Åkesson (Hanna) håller boksamtal tillsammans med programledaren Jessika Gelatin (Gabriella). Som den självbelåtna konstkritikern och professionella tågresenären Lotta Flygel får hon möjlighet att visa upp sin exhibitionistiska sida när hon på kulturtantsk P3-skånska öser lovord över sin makes senaste roman medan hon skamlöst lägger an på Gert. En bok hon inte läst utan snarare drabbats av ända till sista skiljetecknet som i det här fallet råkar vara ett kommatecken. En bok som verkligen borde tilldelas Nobelstraffet.
Det har varit trevligt, det måste man tillstå. Men det är en dag imorgon också. Måhända har inte alla vändningar och poänger helt nått upp till mina högt ställda förväntningar men i sin helhet är Scener ur ett äkta skåp (eller Sex på scen) ett välbehövligt inslag på den nutida kulturscenen. En gemytlig föreställning som för kulturarvet från Svenska Ord och Galenskaparna och After Shave in i den smutsiga indiepopen. Lite synd att den bara sätts upp två gånger till. Fredag 14 april på Scalateatern i Stockholm och lördag 15 april på Fyrens Ölcafé i Göteborg,
