Puben Charles Dickens på Södergatan i Helsingborg är en väletablerad samlingsplats med mångåriga anor. En snabb googling avslöjar att det gemytliga nordskånska kvartershaket var den allra första krogen i traditionell brittisk stil att öppna i Sverige när den slog upp portarna 1970.
Men på senare år är det annat än fatöl och dartbord som har fört dess rykte utanför stadsgränserna. Med, den i pubsammanhang tämligen unika, musiksatsningen med kvällar där mellanstora och etablerade synthbaserade akter delar scen med det yngre gardet ur den svenska alternativa elektroniska scenen, har Söderhaket på nytt gett Helsingborg en central plats på svenska synthkartan. Som ett alternativ till pubrock har Charles Dickens kanske skapat subgenren pubsynth?
Sedan den elektroniska satsningen inleddes med genrestorheterna (och lokala hjältarna) Covenant i slutet av 2019 har den lilla pubscenen hunnit gästas av bland andra S.P.O.C.K, Mobile Homes, Page, Lustans Lakejer, Scotch, Sturm Café – och huserat en hel synthfestival. Den här kvällen bjuder på något mörkare och tyngre tongångar med Leæther Strip och Cat Rapes Dog, båda veteraner inom skandinavisk industrial och EBM. aux animaux, som inleder kvällen, har skapat den helt egna subgenren hauntwave och skulle i sammanhanget kunna liknas vid lugnet (med ockulta förtecken) före stormen.
Gözde Duzer, kvinnan bakom projektet, bär en sedvanligt kreativ scenoutfit och det faktum att hon spelar theremin tillför både musiken och framträdandet en klädsamt dramatisk ådra. Att se henne live är en lika visuell som musikalisk upplevelse.
Konserten inleds med en skräcksoundtracksljudande, thereminbaserad utflykt från förra vårens experimentella The Hydesville Episode innan ”Stockholm Synthdrome” tar vid och för in oss på det mer traditionella, låtorienterade aux animaux-soundet, någonstans mitt emellan synthwave och darkwave. Kommande singelsläppet ”Lost Souls” (håll utkik efter videopremiär på HYMN) låter som en naturlig fortsättning på senaste ep-n Hauntology medan ett annat nytt nummer, med en förinspelad gitarrslinga, får mig att associera lite vagt till The Cure.
Energin, likt volymen höjs till 11 när Cat Rapes Dog går på scen. Bandet, som bildades av två tonåringar i småländska Vislanda 1984, var då en av landets första EBM-akter. Framme vid 90-talets mitt hade de vuxit till ett fullskaligt industrirockband med gitarrer, trummaskiner – och ohemula mängder Generation X-ironi.
Att se Cat Rapes Dog live är en upplevelse utöver det vanliga. Det är energiskt, onyktert och DIY-punkigt ut i fingerspetsarna. Men i stöket finns en stark melodiös ådra, mycket tack vare gitarristen och sångerskan Annelie Bertilsson. Ikväll låter ”Where The Fuck Are You” som en punkig korsning mellan industrirock och New Beat. ”Speeding Jesus” blir en fullständig överkörning och i ångvältstunga ”Countrygods” är de ett svenskt svar på Ministry (även om den allestädes närvarande ironin gör det närmre till hans att associera till Revolting Cocks).
Det är under bland annat nämnda låtar som Cat Rapes Dog är mer än summan av delarna. De är här och nu, ett lekfullt och vänligt sinnat långfinger åt konformism och fortfarande något av det mest minnesvärda som kommit ur Sveriges stora alternativa elektroniska scen. När rundgången klingat ut efter de sista tonerna ur obligatoriska avslutningen ”Moosehair Underwear” går jag till baren svettig och med ett stort leende på läpparna.
Danska Leæther Strip, som avslutar kvällen, är en prominent akt inom tyngre EBM och electro-industrial med sin hårda men dansanta, proto-techno-färgade stil. Claus Larsen har, med undantag för några inaktiva år i början av millenniet, hållit igång sitt projekt sedan 1988. En del fans har inte hängt med i de senare årens höga utgivningstempo, vilket är synd då både årets Last Station (tillägnad maken Kurt som tragiskt nog gick bort efter en tids sjukdom under 2020) och föregångaren Back To Industry (2021) hör bland det bästa han gjort sedan början av 90-talet.
Tonen slås an direkt med suggestivt dansanta sorgemässan ”Double-edged sword” från årets album. Claus är en rutinerad och mycket karismatisk scenpersonlighet, nyligen hemkommen från en USA-turné (vilken bland annat omfattade ett framträdande på pridefestivalen Off Sunset i Los Angeles) och har inga problem att fylla upp scenen på egen hand. Tempot höjs med en hel räcka nummer från de klassiska Zoth Ommog-åren. De (för kvällen mestadels svartklädda) pubgästerna är helt med på noterna under en suggestiv ”Don’t Tame Your Soul” och en dystopiskt svängig ”Evil Speak”.
Sammantaget en mycket lyckad kväll i gemytlig pubmiljö med en banduppsättning som visar på vilken bredd och kreativitet som ryms i synthmusikens mörkare och tyngre vrår. Charles Dickens står för en kulturgärning med att plocka körsbär ur den väl tilltagna skandinaviska alternativa elektroniska musikskatten. Jag ser redan fram emot nästa besök.
