Månadens PS: mars

boygenius press

Det har blivit dags att summera mars. Och som vid de flesta andra månadsskiften har HYMN snabbrecenserat ett gäng album som kommit ut den här månaden. Håll till godo!

boygenius – the record

INDIE Tänk om det blivit pannkaka av alltihop? Ett så på förhand upphaussat album är sällan skådat och hajpen blev inte mindre av Nirvana-referenserna på omslaget av Rolling Stone Magazine. Som tur är visar the record på att boygenius är en supergrupp värd namnet. Det finns egentligen inte så mycket att säga, det är bara att konstatera att tre av samtidens mest intressanta singer/songwriters har hittat varandra, både på ett vänskapligt och musikaliskt plan, och att helheten till och med är bättre än delarna. Framtiden är ljus för Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus, vare sig det handlar om tidlösa folkballader eller emodoftande indierock. 9/10

MOLN – MOLN

POP Det må vara Karin Boyes texter som står i fokus på MOLN, men med tanke på Jonathan Johanssons ständigt uppdaterade förmåga att fånga samtiden med lika tidlös som experimentell lyrik, skulle det lika gärna kunna vara hans egna ord som sjungs. I samarbete med producenten David Lindvall bildas duon MOLN som på den självbetitlade skivan bjuder på en hybrid av psalm, pop och electro. Ett otroligt vackert verk som passar lika fint i stereon som till den dansföreställning musiken först skrevs till. 8/10

Luke Combs – Gettin’ Old

COUNTRY Luke Combs är en av den yngre countrymusikens kioskvältare. Han har vid en ålder av 33 år släppt fyra album, och har den längsta perioden att toppa amerikanska topplistor vad gäller countrymusiker. Han har två Grammynomineringar under sitt bälte och SEX Country Music Association Awards (varav två Entertainer of the Year två år i rad – den högsta nomineringen CMA har). Hans fjärde album Gettin’ Old är ett moget album där han mognat som människa med texter som visar en countrymusiker som närmar sig den distinkta åldern 40. Bästa spåret är utan tvekan ”Joe”, en ballad om en man som kämpar mot sin alkoholism. 7/10

Magnus Marcinkowski Pettersson Sånger ur drömmens reservoar

VISA Med hjärtat i handen och tillitsfull blick sjunger Magnus Marcinkowski Pettersson (Big Wind) sig fri. Tillsammans med ett knippe jazz-, folk- och konstmusiker skapas en vaggande meditativ atmosfär där det livsfilosofiska grubblandet på bred gotländska landar i gränslandet mellan Cristoffer Svärd och LT Fisk. Hypnotiska nylongitarrer,drömska flyglar, varma kontrabasar, dova tramporglar, smygande stråkar och tassande slagverk. Ibland med jazzens sofistikerade elegans, ibland med folkmusiken jordnära värme, ibland med världsmusikens experimentlusta. Allra starkast är det i uppväxtskildringen ”Dom gav mig mitt liv” där han åter hittar tillbaks till den han en gång var. Sångerna sammanför förut med nu. 7/10

KonsumenternaSvennelivet

PUNK Konsumenterna är egentligen samma band som Headstag och hette tidigare Tre. Rörigt kan tyckas men inte i jämförelse med deras kaotiska dundersunkteaterpunk. Brötig hardcore, Gudibrallan-ballader, punkpolkor, walking bass och ska i en osalig röra som får dem att framstå som Trollhättans svar på Golvad Grävling korsar med Punktering och Jerrys Farsa. ”Parfymerat avfall” låter som den heter men när de visar den mer melodiösa sidan i låtar som ”Svennelivet” och ”Äganderätts marionette” blir det som starkast. Allt med en ursinnig lekfullhet som når sitt klimax i finalen där James & Karins ”Fjärilslarven” möter både Rasta Hunden och tidiga Magnus Uggla. 6/10

Kjells Bänk WIH8TW

PUNK Kjells Bänk må vara ett gäng högstadiekillar från Skellefteå men låter snarare som några rutinerade amerikaner. Mer NOFX, Rancid och tidiga Bad Religion än Fem Älgar I Ett Badkar. Lekfulla gitarrslingor, allsångsrefränger och ett satans driv. Debutminialbumet WIH8TW består av sex kompakta punkbagateller med grunden i gatupunken och den melodiska hardcoren men bjuder även på en del utsvävningar åt andra håll. ”Don’t You Know” är en Crass-ballad, ”Little Mary” doftar TV Eye och den progressiva ”Kärleksbekymmer” flirtar vilt med Rock Master Scott & the Dynamic Three. Kanske lite anonymt mellan varven men låter det såhär redan i sextonårsåldern lovar det storverk i framtiden. 6/10

ZtereoTyperna Svea Rikes Hjärtinfarkt

PUNK ”Vadå punk? Vi spelar Dass Jazz” står det på det fullklottrade skivomslaget som en hälsning till punkpionjärerna Massmedia. Örebrobaserade ZtereoTypernA har vuxit upp på svensk punk från tiden då deras föräldrar knappt var påtänkta men blir aldrig bara en romantisk nostalgitripp. Tolv dängor på tjugo minuter sprängfyllda av både flams och socialrealism. Den primitiva produktionen kompenseras av den lekfulla energin som för in Hets!-doftande talpartier, GTA-samplingar, växelsång, vresiga surfslingor och ostämda ukuleler i den råa sjuttiosjupunken. Allt i en tradition där det är lika naturligt att tolka punklegenderna IQ55 som det lokala vispopbandet Mys Pys!. 6/10

Jan Boholm & Alla Dessa År White Trash-biblar och wailande regn

VISROCK Som teaterdirektör för Teater Soja har Jan Boholm länge varit en av förgrundsgestalterna i Sundsvalls kulturliv men skivdebuterade först vid 62 års ålder. På hans tredje album (det första med kompbandet Alla Dessa År) möts den övre medelålderns mognad, teatern och hemstadens musikhistoria i en egensinnig hybrid av visrock och postpunk. Poetiska samhällsbetraktelser, kantiga melodier, Creedence Clearwater Revival-slingor och aztekiska dödsvisslor. Det flirtas med Tage Danielsson, John Holm och Mikael Wiehe. Lasse Tennander, Udda Djur, Peter Stormare och det nutida Nynningen tittar in. Allra tydligast ekar Anders F Rönnblom bland voodoopräster, vilsna demokrater, alkemister och allsköns populister. 7/10

Holst och Planeterna Långt där uppe ser de himlenh

KLIPPANPOP Wilmer X och Torsson i all ära men det är i eget namn som klippanpågen Thomas Holst bäst kommer till sin rätt. Fjärde soloplattan på lika många decennium har en påtaglig gruppkänsla där musiker från Apa State Mental, Legendary Lovers, Dalaplan, The Saints och Karl Kanga skapar en kompakt hybrid av postpunk, garagerock och indiepop. Tydliga ekon från tiden med Mizz Nobody och Babylon Blues, ett släktskap med Love Antells Barn av Amerika och drömska Olle Adolphson-tolkningar. Det boomerpubertala lyser igenom i Sex Pistols-hommagen ”Världens bästa band” och ”Connecta” men vägs upp av dängor som ”Hon hette Melanie”, ”Labyrint” och den lekfulla garagejazzen ”Det senaste ryktet på stan”. Finurligt popsnickeri, mörka vardagsgrubblerier och en avväpnande underdogattityd. 7/10

Slackin Beats & Kamohelo – CROOK

ELECTRO Samarbetet mellan malmöbaserade Slackin Beats och den sydafrikanska Off the Meds-rapparen Kamohelo resulterade i en EP av resonant electro med mystisk noir-tematik. Framförandet är långsamt och metodiskt, medan produktionen är aggressiv och drivande. Den generella avsaknaden av minnesvärda refränger vägs upp med genomgående atmosfär, samt spännande och dynamiska ljudbilder. Tillsammans har de skapat ett soundtrack för att utforska den mörka natten eller att komma ner till när solen går upp. 8/10

The Blaze – Jungle

ELECTRO Efter succén som var Dancehall är de franska kusinerna är tillbaka med sitt andra album. Med imponerande små medel fortsätter de att skapa storslagna scener. Den ned-pitchade sångrösten och de ständigt växande syntharna ger liv till finstämd melankoli och dansant nöje på samma gång. Som helhet faller skivan på sin enformighet, men trots att rytmer, ackord och melodier så när som återupprepas, är de fortsatt intressanta. Duon må vara en one-trick-pony, men de kan sitt trick väl. 7/10

M83 – Fantasy

DREAMGAZE Efter att ha utforskat andra genrer och tonsatt ett antal filmer är M83 tillbaka med vad som känns som en spirituell uppföljare till det hyllade albumet Hurry Up We’re Dreaming. Den senaste skivan följer samma fotspår med nostalgiska synthar över kraftfulla ljudväggar, men det som börjar som smakfull sparsamhet blir med tiden tämligen tråkigt. Bäst och sämst på plattan är varken påfallande bra eller särskilt dåligt. Vi leds längs vackra ljudlandskap, men med något platt topografi. 6/10

Chini.png – El Día Libre de Polux

POP Singlarna ”Laurel” och ”Cinta Blanca” har redan avslöjat hur bra det här skulle bli. Första soloalbumet efter Chini & The Technicians är ren magi. Börja med otroliga ”Venenos” och ”No Midan Palabras”. Sedan kommer ni aldrig mer att stänga av. Betyget kunde inte vara mer självklart.
Referenser behövs inte. Chini.png är referensen. 10/10