Martha Wainwright gjorde sitt sista svenska turnéstopp på ett slutsålt Fasching. HYMN var på plats.
På tåget till Stockholm lyssnar jag på Feist men läser Martha Wainwright. Innan jag ser någon live gillar jag att dyka in i intervjuerna och vara kvar i dess vatten när spelningen börjar. Marthas intervjuers vatten är både inbjudande och grumligt, hon levererar skratt och intima detaljer om sina mörkaste motgångar.
I den nyss släppta boken ”Stories I might regret telling you” skriver hon att hon som tonåring fick höra att hennes pappa Loudon Wainwright III önskade abort och att hans låttext ”you’re still living here, I’d rather be lonely” handlar om att bo med Martha. Under tågresan känner jag att jag längtar till henne, jag vill se henne le sådär brett och svära sådär fult om emotionellt hårda tider, se hennes artisteri i full blom efter många svåra år.
Vid 21 kliver hon på scenen i ett slutsålt Fasching. Som yngst och näst kortast ser jag bara hennes stora leende mellan någons axel och huvud, men plötsligt får jag full sikt när titelspåret till senaste plattan börjar. ”Love Will Be Reborn” är lugn och lovar något fint om framtiden, ”Factory” följer upp och är istället en tillbakablick på debutalbumet. Martha kan sjunga! Så bra att jag måste skriva en kliché som att rösten gör sig ännu bättre live än på skiva. Hon har ett varmt leende och stark ögonkontakt med publiken.
Kvällens sound består av Martha på sång och gitarr och Edwin de Goeij på flygel. Ibland plockar Martha fram en trummaskin som hon både erkänner och bevisar att hon inte är helt bekväm med, jag upplever att trummaskinen mest blir ett störningsmoment. Lyckligtvis tar rösten och liveinstrumenten störst plats. Martha och Edwin är en fantastisk duo, när rösten nästan brister i sorg gör tangenterna likadant och när Martha ser på Edwin ser han på henne. Samspelt, fint!
Spelningen är avskalad och lugn. Ibland läser Martha högt ur sin bok. ”This is page one so get comfortable” säger hon och skrattar. Hon blandar sorg med humor, när hon citerar albumtiteln I Know You’re Married But I’ve Got Feelings Too får hon medlidande skratt. ”You always wrote a song a day, and there were always words, and it made me wanna say shut up”, sjunger hon i ”Hearts Club Band”. Där är kvällens högsta och lägsta toner i samma låt och hon missar dem bara när det brister för gråtande effekt (antar jag).
Den så kallade ”sista” låten är en cover på Tom Waits ”Take It With Me”. Martha rör sig teatraliskt och scenen liknar plötsligt en musikalscen, minus rekvisitan och kulisserna. Sedan kliver duon av scenen men de återvänder såklart efter applåderna. Sista tåget hemåt flåsar mig i nacken så jag måste hämta jackan och höra ”Bloody Mother Fucking Asshole” från längst bak i baren.
Därifrån ser jag inte Martha men jag hör henne leverera ursinne i singer/songwriter-form så som hon gör bäst: starkt, utlämnande och argt med gitarr och hes röst.
