Christopher Andersson Bång sitter bakom ratten på väg över Höga Kusten-bron efter en lång turné. Bakluckan är full av instrument och i baksätet sover bandet tungt. De är trötta efter ett hektiskt spelschema och längtar hem till familj och barn. Men inte Christopher. Musiken är det enda han kan.
Han har vuxit upp i replokalens smuts och det är tack vare den han kan se sig själv i spegeln och vara sann. Han driver skivbolaget Barrackas Records, arrangerar konserter på Klubb Nebraska och har spelat Vladimir Vysotskij-tolkningar med Volodja, klezmer med Tzeitel, skotskt med Sandy Brechin, elektrofolk med Resmiranda, folkpunk med In Between Days och visor med Petra Haraldson och i eget namn. Han bor rentav i en inspelningsstudio ute i de mörka skogarna utanför Torsåker.
För Christopher är det den enda vägen fram och hans femte soloplatta Tusen år är en ren och skär hommage till musiken och allt han varit med om tack vare den. Bandkollegor hyllas och när han minns tillbaka på sin uppväxt är det till trånga replokaler och det bohemiska gänget Monty Pythons Riddare som drev runt längs krogarna i Sandviken och pratade konst, läste Hermann Hesse och spelade Pogues och Levellers. När bandkollegorna längtar hem till familj och barn ger sig Christopher ut på vägarna igen, närmare bestämt till skotska Dunkeld där halva skivan utspelar sig. Såväl musikaliskt som texttematiskt.
Christopher är som vanligt grundad i både country och svensk vistradition men den här gången är de skotska folkmusikinfluenserna påtagligare än brukligt. Kanske allra tydligast i de flinka slingorna och klara drillarna från Alice Thorsells (Lärka) och Anna Cochranes (I Underlandet, Magnus Marcinkowski Pettersson) fioler. Mellan varven bryter Anders Brewitz (Bitter Sweet Harmony) av med någon elgitarr här och en lapsteel där men i övrigt är det ett organiskt vaggande lugn. Drömmande och svävande men också nära och greppbart.
Christopher spelar hypnotiskt fingerplock på sin akustiska gitarr och plockar mellan varven även fram en kontrabas. Daniel Wejdin (Kultiration, Räfven, Kaja) tittar in på lite piano, ännu en kontrabas och ett vinglas. Sara Korpela (Blue Coat Venture) hittar också ner bakom pianot. Frugan Sara Fridholm (Blås, Bälg & Tagel) plockar fram dragspelet. Det är otvunget och levande men samtidigt varsamt och innerligt. Vaggande och drömmande men mellan varven tittar också Mats Hillström in på lite pukor, cymbaler, cajóner och allmänt slagverk och jag vågar nästan hoppas att han är någon avlägsen släkting till Joe Hill.
Precis som för Joel Emmanuel Hägglund är 1000 år lika förankrad i den gästrikländska myllan som i det nya landet. För Christopher rör det sig som sagt inte om USA utan om det lilla samhället Dunkeld vid den skottländska floden Tay. Redan på förra albumet Segervittring (2019) sammanför han Joe Hill med Dunkeld i kärlekshistorien ”Along the Tay”. Den här gången är kärleken till Dunkeld ännu tydligare med låtar som just ”En hyllningsvisa till Dunkeld” och det långa filmiska instrumentalpotpurriet ”Farewell to Dunkeld/Strathspey for Strathspey and Reel Society District of Dunkeld/Pete Clarkes Favorite” medan Suzanne Fivey-duetten ”Angus MacAskill” rentav sjungs på engelska.
Tusen år är det mest tematiska Christopher gjort sedan fängelseplattan Hotell Hamilton (2005) (utgiven som Volodja) men bland språkbyten och instrumentaldängor tappar det ändå lite av sin identitet. Jag kan dessutom sakna mycket av den svärta han haft tidigare. Gör man ett album om kärleken till musiken blir det inte så mycket plats över för kåklåtar och socialpornografiska personporträtt som ”Prinsessan på bruket” och ”En hyllningssång till Conny Holm”. Dan Hylander sa en gång att alla hans optimistiska låtar är självupplevda, de sorgliga är fiktion och det stämmer nog även här. Det är ärligt och målande men det är först mot slutet när tematiken bryts som det brinner till ordentligt. I det feberdrömska relationsdramat ”Vår stund på jorden” och kanske framförallt i det gripande flyktingeposet ”Flykten” som närapå rör mig till tårar. Det är i de stunderna Christopher Andersson Bång är som bäst.
Allt som allt en mysig skiva. Kanske inte i fullt lika höga klass som förra albumet Segervittring men likväl en drömmande roadmovie över Höga Kusten-bron och ända bort till Dunkeld. En ömsint hommage till musiken och allt den för med sig.
[Barrackas Records, 30 mars]
