En fördel med att spela in musik i en digital värld är att möjligheterna till att putsa, lägga till och ta bort material är nästintill oändlig. I vissa fall kan möjligheterna dock bli fallet, att finliret dras ut i en evighet. I Kjellvandertonbrukets musikaliska universum är det tvärtom. Uppföljaren till Doom Country, Fossils, sammanställdes på fyra dagar i den lilla orten Bottna, Bohuslän. Eller ort kanske är att ta i, bygd.
I likhet med Doom Country utgörs grunden för den musikaliska enheten av medlemmarna Christian Kjellvander, Martin Hederos, Andreas Werliin och Dan Berglund. Tillsammans har de erfarenheter från såväl countrymusiken, indierocken och jazzen, en genremässigt spretig kombination som mynnar ut i något som förvisso kan upplevas som spretigt vid första lyssning, men som med tiden utvecklas till en sammanhållen musikalisk utflykt.
När jag för en tid sedan stötte in i Martin Hederos nämnde han att Fossils skulle komma att bli ett gladare album än föregångaren. Nåja, gladare är väl fråga om hur man definierar ”glad”, det lutar snarare att det återfinns en större mystik. Kjellvanders texter drar som brukligt åt tillvarons lite mörkare vrår och sällan förs tankarna till brunbrända ben och sommarsol. Låtidéerna har under inspelningen tillåtits att få fritt spelrum, gå den väg som de vill. Någon sträcker sig över femton minuter, en annan fick anses färdigställd redan vid knappa tre.
Det är inte alla som klarar av att låta slumpen styra ett kommande musikaliskt verk. Inte minst måste den grundläggande spelskickligheten hålla en så pass hög nivå att det inte urartar i en kakafoni, den avgörande rutan kryssar samtliga medlemmar i. Därtill måste det finnas tilltro till låtarna redan i idéstadiet, vilket det onekligen tycks ha funnits, och det med rätta.
Kjellvandertonbruket fortsätter även på Fossils att utmana populärmusiken, och det bör man vara tacksam för i en värld som tidvis kan kännas lite slätstruken. Åtminstone på FM-bandet.
[Startracks, 17 mars]
