Det var en grådisig lördag i Göteborg när jag promenerade nedför backen vid Stigbergstorget på väg till Pustervik och kvällens konsert. Det legendariska hardcorebandet Fireside stod på programmet och de kom till Göteborg med nya albumet Bin Juice i bagaget, det första albumet på 19 år. Eftersom jag rankar det som ett av fjolårets finaste album var det självklart att besöka Pustervik.
När de fyra musikerna gick på scen vid halv nio jublade publiken. Många i publiken kände jag igen sedan många år tillbaka och det kändes som att inte mycket var förändrat mer än möjligen hur vi såg ut.
Fireside inledde med “Lex Tokyo” i grönt sken och grymma “Blinds and Shades”, det vill säga exakt som Bin Juice inleds, och ungefär en tredjedel av den timmeslånga konserten kretsade kring det nya albumet. Därmed fanns det utrymme för en hel del äldre låtar också och de framfördes på bästa sätt. Kristofer Åström sjunger fortfarande låtarna strålande och det har alltid varit något speciellt med Firesides ljudbild.
En av mina favoritplattor från hela 1990-talet är Firesides Do Not Tailgate (1995) och favoriterna kom i slutet. “Kilotin” och “Left Rustle” tillhörde kvällens främsta stunder och båda spelades som extranummer (vi hade även fått höra “Interlace” och “Smokerboy” från Do Not Tailgate tidigare under kvällen). Publiken jublade och Fireside lämnade scenen med Kristofer Åströms ord “tack så mycket, underbart” och det var bara att hålla med.
Men kvällen var inte slut med det. På Pusterviks ovanvåning hade det fina skivbolaget BlackValley Records premiär för en ny klubb med livemusik och DJ:s så det var bara att gå uppför trappan och ta del av den också. Sådana här kvällar är Pustervik världsklass och ovanvåningen var full av lördagsfestande människor.
Först ut på scen var Äventyret. De fem musikerna inledde med “Kär i en återvändsgränd” från senaste albumet Äventyret Taxi som släpptes i fjol. Strukturen på låtarna fick mig att tänka tillbaka till den engelska popscenen på 1980-talet och det bör betraktas som beröm. Publiken dansade och musikerna trivdes på scenen under 45-minuterskonserten där “Yellow House” var en särskild höjdpunkt.
Kvällen avslutades tyvärr lite tidigare än det tog slut på grund av att jag helt enkelt behövde åka med en buss från centralen, men jag hann se inledningen på KLASS II:s konsert vilket gjorde mig glad. Jag har följt dem nästan sedan starten och de gör alltid bra konserter. De fem musikerna, med Alex Pettersson och Emelie Westman i spetsen, gick på scen strax före halv tolv och jag hade tur och hann höra både “Alltid jag” och “Dimman” vilket kändes som en perfekt avslutning på den variationsrika marskvällen.
