I år börjar september redan i mars. Åtminstone enligt Dan Hylander. Han är ute på en miniturné för att framföra sitt stora genombrottsalbum September (1981) i sin helhet. Precis som han gjorde med det föregående albumet Döende oskuld (1979) för tio år sedan.
Turnéavslutningen sker på Slagthuset i Malmö och inleds av journalisten Jan Wifstrand som bara några timmar innan vi vrider klockorna framåt gör ett försök att vrida tillbaka tiden. Till just 1981. Året då Ronald Reagan blev USAs president, Miljöpartiet bildades och Diana Spencer gifte sig med Charles III. Året då Victoriateatern återinvigdes, post-it-lappen kom till Sverige och den sovjetiska ubåten U137 syntes till i Karlskronas skärgård. Året då Gro Harlem Brundtland blev Nordens första statsminister, frimärket kostade 1:65 och Kjell-Olof Feldt och Rolf Wirtén hade en underbar natt tillsammans. Allt det där berättar Jan om innan han kallar upp TV-programledaren Henrik Johnsson för att berätta om hur September förändrade hans liv som nioåring men lät kassettbandet smälta i baksätet.
Dan Hylander kliver på scenen med sitt band och drar igång kvällen på allvar. De inleder med ”Aldrig sluta drömma” från senaste albumet Indigo (2019) och de gamla klassikerna ”Bella Notte” och ”I minnen” från det liveinspelade albumet Bella Notte (1982) innan de tar sig an det legendariska genombrottsalbumet September, utgivet på skivbolaget Amalthea som Dan drev tillsammans med Mikael Wiehe som kvällen till ära sitter i publiken. En milstolpe på många sätt där Dan flyttar från Malmö till Stockholm och inleder sitt lika professionella som privata samarbete med Py Bäckman medan Raj Montana Band förvandlas till ett kompband åt bägge två. Sveriges svar på E Street Band.
Raj Montana Band upplöstes 1985 men har återuppstått ett antal gånger sedan dess. Dock inte på den här turnén men mycket av det klassiska Raj Montana-soundet är intakt, mycket tack vare att hammondkungen Hasse Olsson (Ulf Lundell, Low Budget Blues Band, Totta Näslund) åter sitter bakom den brusande orgeln. Även basisten Mats ”Mackan” Englund (Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Alf Robertson, Hasse Andersson) var med i en tidig upplaga av Raj Montana men också i Dans senare kompband Kosmonaut. I övrigt består bandet av gitarristen Magnus Bengtsson (Björn Skifs, Svenska Lyxorkestern), klaviaturisten Micke Littwold (Peter Stormare, Mikael Rickfors, Mats Ronander), trummisen Magnus Fritz (Melissa Horn, Stockholm Stoner), slagverkaren My Olasdotter och violinisten Petra Wahlgren (Meadow Creek, Big Daddy Wilson). De två sistnämnda sjunger även de framträdande körstämmor som alltid varit så karakteristiska för Dans musik.
Lowell George-hyllningen”Solregn”, ”Levandelivet” och monsterhiten ”Farväl till Katalonien” har varit obligatoriska på repertoaren sedan det begav sig. Men majoriteten av låtarna på September har nog inte framförts på närmare fyrtio år, somliga inte alls. Nu fyrtiotvå år senare är det ett mycket välkommet tilltag och redan i de inledande gitarrslingorna i inledningsspåret ”Fallna löv (Skrattspegel)” stämmer publiken upp i ett taktfast handklapp. ”En stjärna släcks i ögonvrån” ger mig gåshud och i den ystrare ”Silver” stämmer Petra och Magnus upp i en rykande duell på fiol och gitarr. Allra starkast är det i den tunga suggestiva hårdrocksballaden ”Uppbrott” som enligt egen utsago skrevs redan i högstadiet.
Men fyrtiotvå år är en lång tid och mellan varven märks det att han inte är lika hungrig som då. Somliga texter känns inte helt förankrade i honom längre och även om jag sett mycket fram emot Supremes-tolkningen ”Komedianterna” (”You Can’t Hurry Love”) får de tyvärr inte riktigt till svänget som mest blir något hattigt mellanting. Då gör sig Tom Waits-tolkningen ”Natten är gryende” (”Jersey Girl”) (även inspelad meds Hasse Andersson) trots att den på skivan mest känns som utfyllnad. Med tiden har han även glömt bort viktiga detaljer i sin egen historia, exempelvis hävdar han att Janne Önneruds tolkning av titelspåret ”Kärlek i min hand (September)” var första gången någon gjorde en Dan Hylander-cover, trots att Mixed Media spelade in flera stycken redan i slutet av sjuttiotalet. För att inte tala om när Karlshamnsbandet The Fantasy framförde Dans allra första låt ”I’m going away for a long, long time” redan 1966.
Med det sagt är det här Dan Hylander när han är som bäst. Socialpornografiska dängor och poetiska funderingar till målande melodier, ett sätt att skriva låtar som han likt Bruce Springsteen tappat bort någonstans i mitten av åttiotalet. När de sista tonerna från September klingar ut fortsätter konserten med några av Dans starkaste dängor som Supremes-pastischen ”21/3”, ”Och allt jag rymmer” och ”I hemlighet”. Ian Wachtmeister och Ny Demokrati får sig också en känga i ”Mamma tro mig” från det mycket underskattade albumet Kejsaren är naken (1992).
När de sista tonerna ur ”Vykort, vykort” klingar ut skriker publiken efter extranummer. Det inleds med den senaste singeln ”Ville bara säga dig” från det kommande albumet Katharsis men i relation till de fyrtiotvå år gamla dängorna blir det tydligt att han med tiden börjat skriva så mycket plattare. Lite pliktskyldigt spelar han de obligatoriska monsterhitsen ”Svart kaffe” och ”Skuggor i skymningen”. Folket skriker efter ännu ett extranummer och vad passar då bättre än den socialpornografiska ångestdryparen ”Höst (Till Eva, så länge jag kan gå)” som alltid gör ont i bröstet på mig. Så även den här gången.
”Det finns en tid i livet då man börjar känna sig som folkbildare” säger Dan och vill avsluta kvällen med ytterligare en George Lowell-hyllning. Tidigare har han berättat om hur Frank Zappa gett honom sparken från Mothers Of Invention, släppte fyra album med Little Feat och ett soloalbum för att sedan tragiskt gå bort vid 34 års ålder. Den här gången avslutar de hela kvällen med ”Willing” från Little Feats självbetitlade debutalbum. Det är första gången jag hör Dan Hylander sjunga på engelska men det som kunde ha varit ett legendariskt ögonblick känns mest som när Björn Afzelius fick för sig att sjunga Eric Claptons ”Wonderful Tonight”.
Dan Hylander är (eller åtminstone har varit) en av det här landets absolut främsta låtskrivare. Han ska inte spela covers. Framförallt inte en kväll som den här där han radat upp flera av sina absolut bästa men bortglömda dängor. I min värld är Döende oskuld (1979), September (1981), Calypso (1983) och det sorgligt bortglömda Kejsaren är naken (1992) något av det största som någonsin gjorts. För min del får han gärna föra det här konceptet vidare. Jag vänder huvudet mot väggen och går vidare igen och lämnar kvar Dan Hylander i det hörn där han för min del sitter än.
