Jag älskar lodjur. Det är en otroligt vacker katt. Den heter Eurasian lynx på engelska, Lynx lynx på latin och i Stockholm finns ett roots rock-band som heter Among Lynx. De sistnämnda var på besök i Göteborg i fredagskväll, så jag gick till mysiga Café Hängmattan i Majorna.
Det var verkligen fredagskänsla när jag kom dit strax före halv nio och på väggen vid scenen var gröna och lila ljussättningar på svart bakgrund som fick tankarna att kort sväva iväg till den senaste tidens vackra norrskensperiod.
Först ut på scen var ett helt nytt band med skickliga musiker från Göteborg. Det var William Johnsen (Kvasar, Orkan m.m.) och Vincent Vensal (Magna Mater, Hollow Ship m.m.) med varsin gitarr, Johannes Cronquist (The Professor, Dirty Burger m.m.) på bas och trummisen Mårten Magnefors (Doglife, Nynningen m.m.) som gick på vid niotiden och inledde ett instrumentalt set i ungefär en halvtimme. Jag hade inte hört en sekund av bandet tidigare och om jag förstod rätt var det kvartettens första spelning tillsammans som Desired Sounds.
Förhoppningsvis är det inte sista gången vi har möjlighet att se dem för det gör jag gärna igen. Den taktfasta rytmsektionen gav stort utrymme till de skickliga gitarristerna att briljera vilket de verkligen gjorde. Jag stod i inledningen och funderade på hur mycket man kan göra med två ackord och älskade den lite rockigare avslutningen som jag tror heter “Saving Face”. Har man dessutom en låt i setet som heter “A Greyer Shade of White” vinner man mig direkt.
Musikerna lämnade scenen och gav utrymme åt det härliga sorl som ofta infinner sig när musiken tystnar. Helt tyst var dock inte musiken för Viagra Boys tog sig ut ur högtalarna strax innan det var dags för Among Lynx.
Det var fem musiker som gick på scen vid tiotiden och inledde nästan lite meditativt, men kort därefter övergick det till mer kända toner i form av “Lola Luna” och festen var igång för detta utvecklades verkligen till en musikfest.
Among Lynx spelade ungefär en timme och mycket kretsade kring det nysläppta albumet Once In A Blue Moon, vilket är deras tredje,med höjdpunkter som “Put Your Love In Me”, “The Bridge” och instrumentala “Catfish”. Den sistnämnda tog tag i Hängmattan ordentligt. Samspelet mellan Elin Öbergs munspel och Filip Karlströms gitarr var stundtals magnifikt och däremellan sjöng Eva-Mi Ringqvist magiskt medan rytmsektionen höll ihop allt. Det var tydligt att musikerna trivdes på Hängmattan och ingen tvekan om att publiken gjorde det.
Även om det var många nya låtar fanns utrymme för äldre och där var det främst “Pay & Forget” som bjöd på ett särskilt härligt gitarrsolo och “In My Trunk” som nästan förflyttade oss till någon liten by utmed Mississippifloden. Allt avslutades med extranumret “Hey Dude” vid elvatiden och den satte punkt på en strålande konsert.
Jag lämnade Hängmattan och Majorna med en enda tanke. Vilka strålande musiker vi har, som generöst fyller våra musikscener på bästa sätt.
