En av de verkliga utmaningarna för framtidens arkeologer blir att försöka skilja den musik som gjordes under 1980-talet från alla efterföljare som har inspirerats av nämnda årtiondes populärkultur. Den, inte sällan anonyma, internetbaserade och hämningslöst 80-talsdyrkande, synthwavescenen fick ordentligt fäste under förra decenniet (bland annat i kölvattnet av filmen ”Drive”) och The Midnight hör bland de största namnen.
Men trots att Los Angeles-akten håller sig inom synthwaverörelsens estetiska regelverk är de, i ett mycket väsentligt avseende, något helt annat. Ett rockband. Ett karismatiskt, högst kompetent, samspelt och otroligt underhållande rockband.
The Midnight är ute på turné med fjorårets Heroes när de når Köpenhamn och ett nästan fullsatt Vega. Albumet är utformat som avslutande delen i den triologi, på temat om att växa upp, som även omfattar Kids (2018) och Monsters (2020). Heroes fortsätter utvecklingen från det snygga, eskapistiska stämningsbyggandet på de tidiga, huvudsakligen synth- (och saxofon-) baserade albumen mot ett rakare, mer refrängorienterat sound där fler instrument (och storslagna poser) får plats.
Men de stilistiska skillnaderna är egentligen hårfina. Det är musik som hämtar all näring ur powerballader, hjälterock och ledmotiven från TV-serier som Airwolf eller Miami Vice. Populärkulturella artefakter som, för inte så värst länge sedan, betraktades som töntiga och hopplöst daterade. Men stundtals låter The Midnights egna uppdaterade tappning som framtidens (eller åtminstone samtidens) popmusik. De får till och med Tom Cruise-rullen ”Days of Thunder” att verka cool när – den låt som lånar titeln därifrån – blir en av kvällens dramatiska höjdpunkter.
Det må vara mötet mellan det snygga, sentimentalt elektroniska stämningsbyggandet och svärmorsdrömmen Tyler Lyles sångmelodier som har byggt varumärket The Midnight. När de spelar live får konceptet en ytterligare dimension tack vare de tre kompmusiker som förstärker låtskrivarduon Tyler och TimMcEwan på scen.
”Vampires” blir en av konsertens höjdpunkter med Jesse Molloys drivande saxofonslingor. Det passage i ”Change Your Heart Or Die” då gitarrvirtuosen Royce Whittakers solo leder fram till en slagkraftig hair metal-refräng blir en annan. Men framför allt imponerar Lelia Broussard (som annars spelar med nämnda Royce i Jupiter Winter). Hennes sångröst lyfter bland annat ”Jason” och ”Gloria”, och hon passar perfekt i rollen som Tylers sidekick.
Begreppet comfortfood beskriver mat med ett högt nostalgiskt eller sentimentalt värde (och ofta hög kalorihalt) och kanske kan The Midnight, med sitt anlag för ostiga melodier och tillbakablickande estetik beskrivas som en musikalisk motsvarighet till just det. Och kanske är det därför deras Kids har blivit ett av de album som jag på senare år ofta har återvänt till när behovet av något varmt, tröstande och kaloririkt att stoppa i öronen, har känts särskilt påträngande.
Kanske är det även därför som kärleken mellan band och publik känns så genuin just den här kvällen på Vega. Kanske säger de inte alltid så mycket om våra liv. Men desto mer om vad det innebär att vara människa.
