Hyllade Samantha Fish stod på lördagskvällens program och det var en känsla av äntligen. Ursprungsdatumet för konserten flyttades under pandemin, men nu var det dags. Valand och KB West var kvällens värdar och det var ganska lugnt när jag gick genom Vasastan.
Samantha Fish kommer från Kansas City, Missouri och hamnar ofta i bluesfacket, men hon rör sig mycket mer än bara i en genre. Gitarren och sången är alltid i centrum, hon har hunnit släppa ett tiotal album och arbetat med producenter som Martin Kierszenbaum och Luther Dickinson.
Valand var fullt till bristningsgränsen när jag kom fram och det var inte helt lätt att få en bra plats. Jag ställde mig vid ljudteknikerbåset, stundtals upptryckt mot staketet, när musikerna gick på scen strax före halv nio till tonerna av Jon Spencer Blues Explosions ”The World of Sex”. Det rosa ljuset strålade över scenen medan de fem musikerna inledde med Vince Taylor-covern ”Brand New Cadillac”, fortsatte med ”Deathwish” och Junior Parker-covern ”Feelin’ Good”. Valand gungade igång ordentligt och alla tre låtarna släpptes på en EP i december tillsammans med Jesse Dayton som också var i centrum på scenen.
Därefter fortsatte det på inslagen väg med egna låtar och covers. Den stora publiken verkade älska det, men för egen del upplevde jag det som att konserten blandade och gav. I coverväg var det magiskt när den klassiska Screamin’ Jay Hawkins-covern ”I Put a Spell on You” fyllde lokalen till bristningsgränsen i gult sken och mer tveksamt när AC/DCs ”Whole Lotta Rosie” framfördes.
Det var även en del nya låtar som troligen få hade hört tidigare och jag hade gärna sett att Samantha Fish fått mer utrymme för hennes låtar som faktiskt var annonserade från början 2022. Nu lyfte det bara ordentligt, i det avseendet, under grymma ”Bulletproof”. Det var även en akustisk del i mitten som bjöd på en fin cover av Townes van Zandts ”I’ll Be Here in the Morning” i lila sken.
Det mest otippade, och välkomna, inslaget var underbara Love-covern ”7 and 7 Is” som spelades i slutet. Arthur Lee är en stor hjälte i min musikvärld och jag hade turen att se honom några kvarter bort för länge sedan.
Nja, jag tror att man hade tjänat på att släppa albumet Deathwish Blues, som beräknas komma i maj och som lär vara producerat av Jon Spencer (kanske därför ”The World of Sex” spelades när de gick på scen?), före denna konsert. Men när det blev som det blev är det ändå inte möjligt att kritisera det musikaliska som genomgående höll hög klass.
Jag lämnade Valand och Göteborg och en stund senare dundrade Stevie Ray Vaughans klassiker ”Couldn’t Stand the Weather” ur högtalarna och det lätta duggregnet vittnade om att den tidiga våren hade kopplat ett grepp om händelserna.
