En period av 1990-talet handlade mycket om britpop för min del med favoriter som Oasis, Shed 7, The Charlatans, The Lightning Seeds och Suede – och jag hade förmånen att se flera av dem live när de var på toppen av karriärerna. Ett annat band som tillhörde favoriterna var Supergrass. De hade fem singlar på topp-10 på den engelska singellistan och de släppte tre grymma album 1995-1999 där debutalbumet I Should Coco är ett favoritalbum från hela 1990-talet. Gitarrist och sångare i bandet var Gaz Coombes som, efter det att Supergrass splittrades 2010, haft en solokarriär som fortsatt att bjuda på flera musikaliska pärlor.
Göteborg bjöd på en härlig kväll även om det var lite kallt för att vara mitten av mars. Min namnsdag skulle firas på Pustervik med Gaz Coombes och jag hoppades på någon gammal Supergrass-låt i setlist även om jag egentligen inte trodde på det.
Gaz Coombes gick på scen tillsammans med sju medmusiker, varav tre i kör, vid niotiden och inledde lite lågmält med ”Overnight Trains”. Därefter gungade det igång med ”Don’t Say It’s Over”, det vill säga precis som senaste albumet Turn the Car Around inleds. Det var bra ljud, ofta fina arrangemang med kören och mycket kretsade kring det nya albumet med höjdpunkter som ”Long Live the Strange” och titelspåret. Men det fanns så klart plats för annat också. Vi bjöds på ösiga ”Deep Pockets” och en lågmäld och vacker version av ”The Girl Who Fell To Earth” som Gaz Coombes spelade ensam med akustisk gitarr.
I slutet hade jag tur och fick höra två favoriter. Först ”20/20” i rött sken och konserten avslutades med ”Walk the Walk” där kören kom perfekt till sin rätt. Publiken jublade och musikerna lämnade scenen. Det var tydligt att både musiker och publik trivdes på Pustervik denna kväll.
Efter en stund kom Gaz Coombes in på scen igen tillsammans med en akustisk gitarr och spelade fina ”Matador” i blårosa sken. Allt avslutades därefter med ”The English Ruse” vilket var en härlig avslutning på en fin konsert.
Det finns säkert massor man kan diskutera kring britpopens roll och plats i musikhistorien, men en sak är säker och det är att perioden fick fram några grymt bra sångare. Gaz Coombes är definitivt en av dem.
Jag lämnade Pustervik för den här gången, nöjd och belåten, och begav mig hemåt genom mörka Bohuslän. Vid Stenungsund glittrade Aurora i grönt och lila samtidigt som ”Turn the Car Around” strömmade ur bilens högtalare som någon form av vacker uppmaning. Så jag gjorde det och tittade därefter på det vackra norrskenet på himlen samtidigt som onsdagen förvandlades till torsdag.
