Galaxie 500 släppte tre underbara plattor 1988-1990, men det tog mig ungefär 20 år att förstå att Dean Wareham var sångare och gitarrist i den fina trion från Massachusetts.
Jag var på en festival i engelska Minehead som arrangerades av All Tomorrows Parties (ATP) 2010 och hade inte hunnit gå igenom hela startfältet. Dean Wareham gjorde en konsert där, som jag missade på grund av att jag helt enkelt inte visste vem han var, så man kan säga att jag lärde mig den hårda vägen. Däremot var straffet lindrigt för jag fick se honom några månader senare.
Den här kväll var det annonserat att Dean Wareham bland annat skulle spela hela andra albumet On Fire (1989) på Loppen i Christiania och jag hade bokat resa till Köpenhamn, mycket tack vare det, sedan flera månader tillbaka. Konserten var flyttad under pandemin så det blev tredje gången gillt.
Det var, som alltid, härlig stämning på Loppen när jag kom dit vid 21:30-tiden och det kändes verkligen att det var lördag i den fullsatta lokalen. Instrumenten och förstärkarna stod startklara för att ersätta det härliga sorlet medan det blå ljuset från strålkastarna förstärkte intrycken.
Först ut på scen var Ryder The Eagle. Fransmannen var en ny bekantskap för mig och han gick på klockan tio. Setet byggde mycket på förinspelad musik och sång och det lyfte mest de stunder han spelade elgitarr eller saxofon. I mitten av det halvtimmeslånga setet berättade han att han hade sin flickvän i publiken och att även hon kom från Frankrike. Han inledde låten ”Eloise” och gick ut i publiken. Det var verkligen vackert. Ryder The Eagles låtar var en fin start på kvällen och han var verkligen underhållande.
Strax före elva var det dags för Dean Wareham och det var fyra musiker som gick på scen. De inledde med några nyare låtar som jag inte kände igen och sedan togs inledningsackorden till ”Blue Thunder” och tiden stod plötsligt stilla. Strålkastarna lyste i blått och rött och Dean Wareham sjöng mästerligt. Sedan fortsatte det planenligt med ”Tell Me” och, passande nog, ”Snowstorm” med tanke på den senaste tidens väder. Men sedan bröts den ursprungliga låtordningen då ”Strange” hoppades över och de spelade ”When Will You Come Home” istället (”Strange” avslutade setet).
Det fortsatte med låtar från On Fire-albumet och avslutningarna blev ofta särskilt fina med stora, instrumentala ljudbilder. Även om vi inte fick höra alla låtar på plattan (gjorde det inte så mycket för det var en magnifik stund och en väldigt fin stämning i rummet.
Efter avslutande ”Strange” kom musikerna in igen och spelade lite andra låtar där inledande ”Flowers” och ”Tugboat” var särskilt välkomna. Vi fick sedan även höra en lite otippad Yoko Ono-cover (”Listen, the Snow is Falling) som Britta Phillips sjöng innan allt avslutades med The Red Crayola-covern ”Victory Garden” som så klart finns på On Fire. Den avslutningen slöt cirkeln på ett fantastiskt sätt.
Jag lämnade Loppen och det var stilla på kullerstensgatorna i Christianshavn efter midnatt. Café Rabelshave, där Cornelis Vreeswijk satt en gång i tiden, var nedsläckt och mörkt. Månen lyste upp natten och glittrade vackert i vattnet vid Langebro och jag gick och nynnade på Gasolins gamla klassiker vid den gamla bron.
