Episk belgisk postrock-emo-gaze-metal, det är vad Brutus spelar tycker jag. Det är förvånande mycket folk på plats på Slaktkyrkan denna snöstormiga tisdag. Kanske är det blandningen och den relativa bredd bandet inom dessa genrer rör sig runt som drar en så pass stor publik. Sen spelar den rejäla hype bandet nådde med förra årets Unison Life stor roll, och den visar de med all pondus och skicklighet att de förtjänar.
Kärnan i trion blir uppenbart Stefanie Mannaerts som med sitt trummande och sitt ömsom sjungande ömsom skrikande ser ut som kaptenen på skutan. Trummorna står på sidan nära scenkanten som för att visa att det lika gärna kan vara trummisen som är frontperson och sångare.
Peter Mulders och Stijn Vanhoegaerden står till vänster framför oss och maler på sin bas respektive gitarr. Det byggs upp stora ljudväggar med bra tryck även om jag tycker mig höra för lite gitarr under nästan hela spelningen. Men detta stör inte så mycket då sättningen och arrangemangen gör att allt går fram väl ändå.
Det är rätt fullt ställ men samtidigt ganska avskalat eftersom det ofta är melodislingor på gitarren och enkla men starka basgångar utöver det outröttliga trummandet och skrikandet/ sjungandet. En av höjdpunkterna blir ”War” från andra albumet Nest som är en uppvisning i emotionell rock som blir metal som blir postrock. Och det fungerar för låtstrukturen sitter ihop på ett sätt som få band kan få till.
Redan efterföljande låt, ”Victoria”, från senaste och tredje albumet låter som en blandning av det bästa av olika musikaliska världar och det är lika onödigt som omöjligt att försöka ge sig på att beskriva vad det är, vilket bara är bra.
Styrkan de besitter i att klara av konsten att ha lugnare partier som brister ut i hårdare metal eller hardcore-stänkande partier är det som är mest slående, särskilt i avslutande ”Sugar Dragon”. Det är en konst få lyckas med utan att det blir tråkigt efter ett par låtar.
Men med så här starka riff och melodier blir det aldrig tråkigt. Och jag tror inte många begav sig ut i snöstormen efteråt utan att känna tacksamhet inför att fått uppleva detta deppiga och snygga virrvarr av känslor och uttryck av tre explosiva musiker.
