Jag hade turen (och kanske skickligheten) att stå på gästlistan när Death Cab for Cutie spelade på klassiska Astoria i London bara veckor innan detta legendariska spelställe stängde portarna. Det var våren 2006 och bandet turnerade på sin bästa skiva Plans, uppföljaren till genombrottsalbumet Transatlanticism från 2003. Det var magiskt och jag har inte sett dem sedan dess. Det var då och nu är nu, och mina förväntningar ikväll är inte jättehöga för det där var något speciellt.
Det är en väldigt blå måndag och kvällens konsert sker på Filadelfiakyrkan som är en del av pingströrelsen. Alltså inte alls ett ställe en förväntar sig att se och höra djävulens musik, vilket ju all rockmusik är och förblir. Rockens roll är att alla typer av bojor som religion (och ja sekter) eller andra samhälleliga hinder, begränsningar och regelverk bryts ner eller byts bort för att något som skulle kunna likna frihet ska uppstå om än bara för en stund.
Detta verkar delvis hända ikväll, även om en stor del av publiken inte är med på noterna. Och jag undrar om det skulle vara lite mindre stel ’svensk-rädd-hämmad-tyst’- publik om stället faktiskt sålt annan dryck än kaffe, läsk och vatten. Vi vet alla svaret på den frågan, men samtidigt gillar jag att bra och viktig musik kan framföras utan att alkoholnormen är överhängande där fulla grabbiga grabbar babblar sönder lugnare partier. Men ja, fritidsgårds- och den smått frikyrkliga stämningen jag upplever när jag ser dryckerna, godiset och chipsen på disken är påtaglig.
Tillbaka till själva musiken. Och musiken är det som alltid varit Death Cab for Cuties fokus, och inte destruktiva klichéer om vad ett rockband bör vara enligt förutsägbara gamla mönster. Detta dokumenterades på 16mm- kamera av Justin Mitchell i filmen Drive Well, Sleep Carefully när han följde med dem på USA-delen av Transatlanticism-turnén 2004.
Bandet öppnar med de två första låtarna från senaste skivan Asphalt Meadows och det är klart från första minuten att det här kommer bli en mycket bra spelning och att Ben Gibbards röst låter fantastisk som alltid. Redan efter detta bränner dom av ”The New Year” och en del förflyttas direkt 20 år tillbaka i tiden och minns hur hela den skivan lät för första gången i en helt annan tid. Bra emo, inte den där urvattnade MTV-emon som var ungefär överallt på den tiden.
Ljuset, som strulat litegrann till en början, verkar ha väckts till liv av fyrverkerierna av geniala gitarrslingor på denna låt. Efter det kommer den smittande ”Cath…” och här visas prov på såväl Gibbards fantastiska gitarrspel som raka låtskriveri. Under hela spelningen är det tydligt att bandet har den mest samspelta och skickligaste rytmsektionen inom samtida indierock.
Jason McGerr tar aldrig några genvägar och trummar aldrig på tomgång. Samma sak gäller Nick Harmers finurliga basgångar som genomgående levereras med skärpa och ett basljud en skulle önska att fler fick till. Den sistnämnde känns på något vis rent visuellt och fysiskt som en till frontman när han rör sig med musiken.
Enda låten från The Photo Album från 2001, ”Why You´d Want To Live Here”, kickas igång och tillrop från några av bandets hardcorefans hörs från någonstans i lokalen. Den helt avskalade ”I Will Follow You Into The Dark” framförs som på albumversionen endast av en akustisk gitarr och sång och den är visserligen fin och får mest respons av alla låtar. Men den är inte ens i närheten att vara en av deras bästa låtar.
Äntligen flummar dom härnäst på med ”I Will Possess Your Heart” och vi hade kunnat vara på psykrock-konsert fast med skillnaden att det här faktiskt är bra och inte bara style over substans som så ofta är fallet med sådan musik.
Otroligt sorgliga ”Your Heart Is An Empty Room” från Plans ger mig gåshud för den sitter inuti mig som bara vissa låtar kan göra. Lite svag allsång tycker jag mig höra när hiten ”Soul Meets Body” fyras av och mer närvarande än så blir nog inte publiken under kvällen.
Avslutningen med ”Marching Bands Of Manhattan” och låten ”Transatlanticism” är rörande och visar med all tydlighet varför det här bandet håller så otroligt bra 26 år efter födseln och ett år kortare än ett klassiskt rockliv a’la 27 club. Som sagt, den typer av myter som den kring 27 hör inte hemma i deras värld.
Jag tänker, som när en träffar en gammal vän en inte har sett på många år, att det inte får dröja 17 år tills jag ser Death Cab for Cutie igen. Högst några få år som lätt blir fler för tiden går ju fortare och fortare både för dem och mig nu när livet händer. I need you so much closer. Jag håller med.
