Redan 2001 skrev Michael Weston King och Lou Dalgleish musikalen They Call Him Natasha baserad på en rad låtar av Elvis Costello. Då hade de ännu inte hunnit sätta ihop countryduon My Darling Clementine som närmare tjugo år senare knyter ihop säcken med sitt femte album Country Darkness (2020). Ett album där de äkta makarna från Birmingham återigen tolkar Elvis Costello, den här gången tillsammans med Elvis gamle vapendragare Steve Nieve i egen hög person.
När My Darling Clementine lämnar England för en Skandinavienturné genom Sverige och Norge har det hunnit gå drygt två år sedan Country Darkness släpptes. Sedan dess har Michael släppt sitt elfte soloalbum The Struggle (2022) och på turnépremiären på Medley i Malmö spänner repertoaren över hela karriären. Eländiga äventyrsberättelser längs gatorna i Mexico, otrohetsaffärer i holländska hotellrum och melankoliska klagosånger om en man och en kvinna som inte gillar varandra särskilt mycket. Gråta-i-ölen-country utan några tårar i glaset.
Det är trivsamt och familjärt. En man och en fru rakt upp och ner på en intim scen en vanlig onsdag i början av mars. Michael Weston King (The Good Sons, Gary Hall & the Stormkeepers, Fragile Friends) spelar akustisk gitarr och plockar med jämna mellanrum fram ett munspel. Lou Dalgleish (Bryan Ferry, Steven Spielberg) spelar tamburin och mellan varven sätter hon sig bakom ett piano. Mer än så är det inte. Steve Nieve har de lämnat hemma. Kvar återstår två röster som kompletterar varandra väl. Hans lite varmare baryton, hennes lite kyligare mezzosopran. De framstår lite som tjugotalets svar på Johnny Cash och June Carter eller kanske snarare som ett brittiskt Hasse Andersson och Monica Forsberg.
Det händer mycket i det lilla. Mellan de målande countryberättelserna häcklar Michael och Lou varandra på ett sätt man bara kan göra när man levt tillsammans i mer än två decennier. De berättar anekdoter om musiklegender som Tom T Hall, Jim Ford, Jackie Leven och Nick Lowe. Några av de absoluta höjdpunkterna är när några av countryns absolut största hits får humoristiska uppföljare. ”Jolene’s Story” är ett svar på Dolly Partons ”Jolene” skriven ur Jolenes eget perspektiv och Tammy Wynettes ”Stand by your man” får svar på tal med den syrliga ”No Matter What Tammy Said (I Won’t Stand By Him)”. En feministisk kampsång som passar utmärkt som duett mellan Lou och hennes man Michael. Hon står inte med honom oavsett vad. Hon står inte med honom för att hon måste. Hon står med honom för att hon vill.
Ändå brinner det aldrig riktigt till förrän i partiet med Elvis Costello-låtar. De flesta skrivna tillsammans med andra artister som Loretta Lynn, Jim Lauderdale och T Bone Burnett. Främst rör det sig om låtar från Sugarcanes-albumen Secret, Profane & Sugarcane (2009) och National Ransom (2010) men det är låtarna från Elvis Costellos första akustiska album King of America (1986) som utgör spelningens absoluta höjdpunkter. ”I Wear It Proudly” sätter sig på skallen i flera dagar efteråt och den avskalade versionen av ”Indoor Fireworks” enbart ackompanjerad av Lous piano är så andäktig att jag får gåshud.
När de efter två timmar av mysiga countryduetter kliver upp på scen igen för ett extranummer är det med Jerry Chesnut-dängan ”A Good Year For The Roses”. Ursprungligen utgiven av George Jones men även översatt av Stefan Sundström som ”Fläder”. Även Elvis Costello spelade in den på sitt coveralbum Almost Blue (1981) med en rad gamla countryklassiker och som sådan knyter den ihop kvällen väl. Country och Elvis Costello filtrerat genom ett flera decennier långt äktenskap. Jag kan inte låta bli att fantisera över hur det vore ifall Elvis Costello hade samarbetat med Diana Krall på samma vis.
